Jag brukar framhäva Marian Keys som en av våra främsta chicklitdrottningar. Hon har alltid haft en osviklig förmåga att lyfta viktiga och reella problem och synliggöra och beskriva dem på ett sätt som många kan ta till sig och identifiera sig med. I synnerhet hennes böcker om systrarna Walsh har varit exceptionella på den punkten. Alkoholism, droger, förlossningsdepressioner, dödsfall i familjen, ofrivillig barnlöshet, etc etc.
Nu är det så dags för den sista systern. Helen.
Helens bok heter ”Hemligheten på Mercy Close” och jag tycker faktiskt inte om den alls. Det gör mig väldigt ledsen. Dels tycker jag att Helens bok och Annas bok påminner lite för mycket om varandra – depression är ämnet – även om Annas depression är orsakad av att hennes make gått bort och Helens vet man liksom inte riktigt vad det är egentligen, dels så engagerar inte den övriga berättelsen heller. Alls.
Tråkigt! Jag tycker ju att Marian Keyes senaste böcker har varit lite småtrista och den här fortsätter tyvärr på samma spår.
Helen Walsh är numera privatdetektiv. En bra sådan, när hon inte är deprimerad. Hon vill inte leva längre, men hon vet inte riktigt varför. Så hon har liksom slutat att jobba, betala hyra och räkningar. Liksom bara gått ner sig. Men så får hon ett uppdrag från en gammal flamma, en sådan där som är lite ”the one that got away”. Hon måste hitta en försvunnen medlem ur ett pojkband och hon måste helst göra det rätt snabbt för det är mycket pengar som står på spel för alla inblandade. Och hon har absolut inte tid att vara deprimerad. Dessutom är the one that got away lite smålockande fortfarande, som ju dessa män tenderar att vara. Mycket mer spännande än hennes nuvarande (frånskilde med tre barn) pojkvän. Ungefär så.
Familjen Walsh är ganska mycket i bakgrunden i den här boken, mer än i övriga tycker jag nog. Trots att det är en rolig och humoristisk familj, så är den ju egentligen ganska dysfunktionell och hemsk, familjen Walsh. Det blir så väldigt tydligt i den här boken, lite för tydligt. Jag slutar att tycka om Mamma Walsh. Tycker att hon är en förfärlig morsa. Det här draget att syrrorna framstår som mer odrägliga när det inte är ”deras” bok, det är inget undantag här, men jag tycker alltså verkligen inte om någon något vidare. Clarie från ”Vattenmelonen” har utvecklats i en gräslig riktning, eller snarare hennes lilla dotter Kate. Som ett exempel.
Jag gillar vissa delar, de med Helens nye pojkvän som visar hur emotionellt störd Helen är och alltid har varit, de är bra och hade gärna fått ta mer plats. Men försvunne pojkbandskillen – naej sådan meningslös story!
Mestadels besvikelse med denna faktiskt. Tråkigt. Det ska bli en bok med Mamma Walsh också, enligt Marian Keyes själv. Så onödigt! Kan inte Mamma Walsh bli the one that got away?
10 kommentarer
Exakt så känner också jag. Jag har inte hunnit så långt men var är ”glansen” i berättelsen? Marian Keyes fortsätter halka ner i chicklit-listan, hoppas hon kommer upp snart.
Jag läste ”Mammy Walsh’s A to Z of the Walsh Family” och tyckte ännu mindre om Mamma Walsh då. Sedan kändes inte den här boken så där Helen-aktig som hon framställs i böckerna. Jag hade också velat veta varför hon var deprimerad egentligen! Och hela saken med Bronagh, vad var meningen med det?
Jag måste läsa någon av dem snart, Marian Keyes ligger i drivor på loppisen där jag jobbar!
Skönt att du lägger så lite fokus på bokens handling och mer på själva recensionsdelen, det är ju den som är intressant! Bra analys, vare sig boken var det eller ej ;)
Okej nu ska jag överge mitt snobberi med att Marian Keyes inte är något för mig. Tack för det Johanna och Bokhora överhuvudtaget. Att lyfta fram chick-lit, deckare och annan icke-finlitteratur är det allra bästa med er, det måste jag säga. Jag hade till exempel missat Åsa Larsson helt om det inte varit för er. Tack, igen! Så… var ska jag börja nu? Vattenmelonen?
alltså på min dator kommer det en reklam över som inte går att få bort, när jag trycker på den kommer det upp tre likadana fönster. vad är det för skräp?
Men oh no! Har ju också en speciell plats i hjärtat för Marian Keyes. Min allra mesta litterära fulgråt någonsin: Anybody out there?
Så trist att Marian valde att ha en deckarintrig i boken som huvudhandling. Tycker den var helt ointressant. Delarna som handlade Helen, Artie och barnen var fantastiskt underhållande och roliga, men en ganska liten del av boken.
Jag har för mig att hon skrev både Mercy Close och den föregående (vad den nu heter) under sin svåra depression, så det kanske inte är så förvånande att de blev som de blev.
Jag var också ganska oimponerad. Det fanns delar jag gillade, som jag inte tänker diskutera för de känns spoiliga, men över lag kändes den inte jätte-Keyes.
(Dock hundra resor bättre än den jävla stjärn-boken.)
[…] som bloggat om Hemligheten på Mercy Close är Bokhora och […]
Jag fick boken i julklapp och har nästan läst ut den, men huvudsakligen för att jag bestämt mig för att göra det.Den är inte speciellt engagerande, jag struntar i om Wayne blir funnen eller ej, och efter att ha läst alla de andra böckerna, har jag ju rätt bra koll på hur Helen är som karaktär.Jag får inte alls ihop det med figuren i boken som inte ens kan tillåta sig att lägga in sina cola light i Waynes kyl för att ”snylta” på hans el!Det är som att hon inte ville ha en huvudperson som är otrevlig och osjälvisk (vilket Helen visat sig vara id en andra böckerna) men jag tror det hade varit rätt upplyftande.
Jag tyckte ”Star street” var en besvikelse den med, blir det en bok om mamma Walsh läser jag den knappast…