Min storasyster har ett hus i skogen dit det tar två timmar att ta sig med tåg. Om man inte blir illamående av tåget betyder det två timmars lästid i varje riktning. Det är bra.
Väl i skogen är det mycket fridfullt och min 7-åriga systerdotter tycker att det är en helt rimlig sysselsättning att hon fantasiläser högt ur någon av sina böcker (den här gången ”läste” hon en hemsk berättelse om en vikarie som kokade eleverna) när jag läser tyst i min egen bok. Apropå fredagens fredagsfråga hade det nog varit stört omöjligt för mig att kunna koncentrera mig på till exempel Nicole Krauss samtidigt som 7-åringen mässade ur sin bok, men Lars Kepler funkade fint. Det fanns två titlar av Kepler i bokhyllan, som jag inte hade läst, så jag plockade dem och plöjde dem sedan.
Kepler är plöjarvänlig. Jag skrev häromveckan att jag behövde någonting sådant. När jag läser böcker som kan beskrivas som deckare eller thrillers eller helt enkelt är väldigt spännande rensar jag skallen. Handlingen är det primära. Eller får jag lov att säga att det primära är att få reda på vem som är mördaren? Författarparet arbetar omsorgsfullt ihop karaktären Joona Linna för sina trogna läsare. I ”Eldvittnet” får historien om Linna en rejäl skjuts framåt. Om inte nästa bok fokuserar på detta dör jag meningslöshetsdöden (dvs: vad är det annars för mening att mata läsaren med så stora bitar av Joona Linnas bakgrund?).
Min storasyster framhöll ”Paganinikontraktet” som den bättre av böckerna, men jag håller inte nödvändigtvis med. Jag har läst ”Hypnotisören”, men nu kommer jag inte ens ihåg vad den handlade om. Var det en idrottshall? En eldsvåda? Pokémonkort? Jag läser i min recension att jag inte alls var imponerad. Nåväl. De böckerna jag läste i skogen var helt okej. Perfekta för att inte kunna sluta läsa i, läsa till och med när barn spelar Sims 3 bredvid mig. Och Joona Linna: jag är lite nyfiken på den där historien. Och jag är väldigt sugen på en riktigt ond nemesis. De flesta författare brukar ju slarva bort det och slå knutar på sig själva i sin önskan att vilja förklara varför. Kort sagt: nu är jag på gång med sommarläsningen. Tack för det, Lasse!
Här kan man läsa en spoiler-tråd om ”Eldvittnet”. Den ska jag begrava mig i nu.
[Uppdatering: well, begrava mig kanske var att ta i, den var inte så välfylld – in och diskutera med er!]
P.S. Eftersom jag tidigare bara hade läst ”Hypnotisören” brydde jag mig inte så mycket om att historierna om att den ska bli film, men nu när jag googlade Linnas stavning (jag gör alltid det, alltså inte bara Joona Linna) och fick se skådespelaren som ska spela honom… gud, vad jag måste ha läst delarna som beskriver Joona Linna slarvigt. I mitt huvud är Linna en ganska stor karl. Stor och inte nödvändigtvis så bildskön, men med snälla grå ögon. Vad tycker ni om valet?
8 kommentarer
Jag håller med, Kepler är absolut plöjarvänlig.
Kepler är definitivt plöjarvänlig. Håller även med om att skådespelarens utseende skiljer sig från hur han beskrivs i boken. Han ser i alla fall inte ut som Linna gör i mitt huvud
Vad skulle svenska skådespelare (och nu finska) göra utan alla dessa deckarserier? Hans fru var den bedårande Magdalena i Anno 1790 för övrigt.
Jag tycker om när barn läser högt speciellt om de precis har kommit på att bokstäverna betyder något. Då har böckerna en tendens att få en helt ny handling utifrån bilderna.
Jag vill inte veta hur Joona Linna ser ut på film! Min Joona är säkert bättre. Jag håller med om plöjbarheten. Samtidigt så är den inte så enkel för att vara deckare heller. Jag gillar det.
Åh, jag har sååå svårt för Kepler! Av den lika enkla som idiotiska anledningen att författarparet matchar varandra alldeles för mycket. Och jag veeeet att det säker bara är på de stylade bilderna från förlaget, men ändå. Hennes klänning ton i ton med hans skjorta. Deras markerade ögonbryn. De tankfulla, allvarliga minerna, jag har nog aldrig sett en skrattig bild på dem. Därför har jag också svårt att ta till mig böckerna, jag ser dem bara framför mig hela tiden.
Jag tycker det är slöseri med tid att läsa Keplers böcker…insåg det efter bok ett, men gav dem en chans till… däremot författarparets andra böcker som tex Mästaren – fantastisk!
Läste Paganinikontraktet som god sommarunderhållning och skaffade därför deras senaste. Riktigt dålig, enligt mig. Det övernaturliga bara fånigt. Språket stereotypt (typ:”svarade hon mjukt” med variationer ”sade” ”log” etc minst 100 ggr …). Joona Linna en riktig otrovärdig konstruktion. Etc. De får skärpa sig ordentligt om de ska fortsätta med deckare och ha hedern i behåll. Min åsikt. Andra tycker nog annorlunda.