”Jag ringer mina bröder” – Jonas Hassen Khemiri

Jag vill ändå skriva något ord om en bok som jag missade när jag bläddrade igenom katalogen med höstens  alla (nå, nästan alla) nya böcker. För Jonas Hassen Khemiri är en författare som jag gärna läser. Ändå var det först i ett inlägg hos Enligt O som jag såg att han hade skrivit en ny bok. Jag fick lov att skaffa boken direkt och rätta till mitt misstag. Även om jag inte var den enda som missade den…

Jag gjorde som Enligt O sa och såg intervjun i Babel där författaren berättar om boken (gör det ni också!). En liten bok om ett stort ämne, säger Jessika Gedin om ”Jag ringer mina bröder”. Jo, verkligen.

Boken tar alltså avstamp i en explosion i Stockholm (underförstått händelsen 2010, men det uttalas väl aldrig i boken?). Den utspelas under ett enda dygn, där huvudpersonen Amor tar sig runt i staden för att byta ut ett trasigt borrhuvud. En stor del av boken pratar Amor i telefon. Med sin kusin, med hon som aldrig ville bli hans, med en kvinna från Djurens rätt. Shavi är också ytterst närvarande i boken, men Amor svarar inte på hans samtal. Precis som Jonas Hassen Khemiri säger i Babel-intervjun är det ibland svårt att veta vad som är på riktigt och vad som bara utspelas inuti Amors huvud. När polisen skuggar Amor och kommenterar hans förehavanden är det komiskt, men också förvirrande, lite otäckt. Eller om jag säger så här: när Amor tror att polisen skuggar honom. För det händer inte på riktigt. Eller?

Boken handlar om en paranoia, om att tycka sig se saker, om att bli förföljd. Men den handlar också om en annan slags paranoia. Att tycka sig veta saker om en annan människa baserat på hur den ser ut. Och om hur man anpassar sig till den paranoian. Att anstränga sig så mycket för att smälta in att man sticker ut.

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen är gripen. Ingen är misstänkt. Inte ännu. Men nu börjar det. Gör er redo.

Det talas om ett brödraskap i boken. Ett brödraskap som inte behöver handla om blodsband, men likväl ett släktskap, att känna en tillhörighet. Och om att känna sig lite sviken när en kompis lojalitet flyttas till någon annan, till ett barn.

På senare tid har jag läst två texter om två böcker som textens författare tycker att man ska dela ut till typ alla Sveriges högstadieungdomar eller delas ut gratis av boklådor. ”Jag ringer mina bröder” är en av dem. Naturligtvis. Det är en välskriven bok. Jag blir så himla matt av att läsa Jonas Hassen Khemiri, på grund av superbegåvning (det räcker dock med att läsa den författarinformationen på baksidefliken för att den här mattheten ska infinna sig) och den där oefterhärmliga förmågan att uttrycka sig. Att måla upp ett scenario och låta Amor och de andra personerna i boken förhålla sig till det och på det sättet berätta en historia som är mycket längre än bokens 125 glest skrivna sidor. Men jag förstår vad de där textförfattarna är ute efter när de i princip menar att alla borde läsa de där böckerna (den andra boken är förstås Janne Tellers ”Om det var krig i Norden”). Det är så pass viktiga ämnen som böckerna tar upp och båda författarna gör det med den äran. Men det böckerna väcker i mig är snarare en lust att diskutera boken med någon. Det känns så himla futtigt att läsa en bok som rör om inuti, som man funderar på innan man somnar, som man måste ta pauser mitt i för att fundera över, och bli lämnad ensam med alla tankar. Jag tycker att det vore en fin bok att diskutera med mina kollegor som i en slags lärarbokcirkel. Förstås eftersom det är en så pass kort bok så att alla skulle hinna läsa den, men framför allt för att den rymmer så himla mycket inom de där pärmarna. Det får bli något jag tar upp efter höstlovet.