”Jag väntar under mossan” – Amanda Hellberg

Det är inte så att jag undviker att läsa böcker vars omslag jag inte tycker om. Men är det ett fruktansvärt tråkigt omslag och en fruktansvärt tråkig baksidestext krävs det att någon jag litar på jättemycket ska ösa lovord över boken för att jag ska börja läsa den.

Så är det inte med Amanda Hellbergs ”Jag väntar under mossan”. Den har tvärtom ett väldigt fint omslag i mitt tycke och titeln är, särskilt om man vet att det är en skräckbok, riktigt otäck. Vet man dessutom att boken handlar om skuggväsen och ondskefulla sjöar, övernaturliga väsen och häxor, då har vi plötsligt fullt med anledningar till att jag kommer att plocka upp en bok.

Åh, vad jag hade velat vara 14 år och läsa den här boken på mitt sommarlov! Nu är jag 32 och läser den några regniga majkvällar i mitt badkar. Obs! Det funkar också.

Tilda bor med sin mamma och pappa i England. Om somrarna brukar Tilda och hennes familj hälsa på Tildas morfar i en liten svensk by, som ändå är så stor att det finns ett bibliotek där. När Tildas mamma var liten försvann Tildas mormor under oklara omständigheter och det vilar någonting mystiskt över byn.

Mystiskt eftersom det prasslar i skogen och Tilda ser okända karlar i buskarna. Som läsare vet vi otroligt mycket mer, för vi får ta del av de som inte är så snällas tankar. Den kursiva mördaren, fast utan kursivering. Jag är inte så förtjust i just det. Jag vill bara ha Tilda. Och Emil, som är en grannkille som är snäll och fin och har en viktig roll i boken. Tilda upptäcker snart att hon har ett helt annat öde än vad hon hade föreställt sig och det finns ondska i den lilla svenska byn som är uråldrig och som bara de med särskilda egenskaper kan bekämpa.

Det finns häxerier i ”Jag väntar under mossan” och därför kan jag inte låta bli att tänka på ”Cirkeln”. Det finns också väktare. Väldigt mycket Engelsfors. För övrigt inga särskilda paralleller, förutom att båda böckerna utspelar sig på liten, trollsk plats i Sverige. Mylingarna får mig å andra sidan att tänka på Emil i Lönneberga. Det är ingen negativ jämförelse, utan en helt neutral. Mylingar nämns i Emil, helt enkelt. Det finns vissa element som bäddar för en uppföljare. Som bekant har Amanda Hellberg en vuxenserie om Maja Grå. Hittills har det utkommit tre böcker om henne. Kanske kommer vi att få läsa fler böcker om Tilda. Det hoppas jag, för det finns många saker med Tilda och Emil som jag vill veta mer om.

”Jag väntar under mossan” är riktigt läskig på sina ställen. Det där prasslandet är som sagt väldigt kusligt. Och saker som drar i ens ben när man simmar. Amanda Hellberg introducerar en helt ny läskig grej också: den onda ön. Det är en himla otäck grej. På vissa ställen i boken hade jag dock önskat att Hellberg kunde hålla kvar i känslan lite längre, låta spänningen krypa på och inte släppa för tidigt. Och saker som inte syns är alltid hundra gånger läskigare än saker som man vet exakt vad det är och saker vars tankar man får höra.

P.S. Amanda Hellberg arbetar (bland annat) som barnboksillustratör och hennes illustrationer inför varje kapitel i ”Jag väntar under mossan” är väldigt fina.