Konsten att bli en författare i ”Monstermenneske”

Det här är ett av mina absoluta favoritämnen i romaner. Människor som berättar om sitt skrivande och författande, hur de får till det. Jag menar inte fackböcker, utan i skönlitterär form. Förra helgen läste jag en sån fantastisk norsk roman på det temat, Kjersti Annesdotter Skomsvolds ”Monstermenneske”.
Svenska läsare kanske känner igen ”Ju fortare jag går, desto mindre blir jag”? Det är hennes debut, och nästan boken i boken i ”Monstermenneske”. För där debuten var en helt påhittad historia så är uppföljaren självbiografisk.

Kjersti Annesdotter Skomsvold berättar om hur hon blev väldigt sjuk i kroniskt utmattelsesyndrom (ME på norska) när hon var ung, och var sjuk i flera år. Ett tag bodde hon på ett äldreboende. Hon var bara tjugo då. Sen fick hon flytta hem till sina föräldrar igen för hon klarade sig inte själv. I den vevan började hon också skriva boken om Mathea Martinsen. Den växer fram, snirklar sig ord för ord. Kjersti Skomsvold blir lite friskare så småningom, kommer in på skrivarskolor (bla Skrivekunstakademiet i Bergen), blir ännu lite friskare, skriver på. Hon träffar andra elever på skolan, får en lärare som kommer att betyda massor för henne. Skriver på. Den ena versionen efter den andra. Under tiden går hon på litteraturfestivaler och träffar riktiga författare och blir avundsjuk och drömmer om att bli antagen och att folk ska förstå Mathea. Och hon skriver på. För hon kan inte sluta, hon måste alltid skriva. Hennes studiekompisar och lägenhetskompisar tycker hon är så märklig som bara stänger in sig på rummet, men det är ju för att hon måste skriva. Och till slut blir hon antagen. Lycka!

Är det någon som tänker Knausgård här? Damn right!
Och ja, jag gillar det massor. Jag blir alltid väldigt till mig när jag läser om människor som är så kompromisslösa i sitt behov att skapa. Typ Knausgård, Norén eller Skomsvold. Tror min begeistring beror på att jag själv lätt känner mig så himla pretentiös när jag vill lägga hundratals timmar på att tänka på något som sen mynnar ut i en bok. Det är så mycket tid. Och det säger att jag tar mig själv på så stort allvar, och att jag tror att just det jag tycker är viktigt, det kommer andra också tycka är viktigt. Allvarligt? Är inte det pretto och självförhärligande? Man hade ju kunnat göra något väldigt nyttigt med all den tiden.
Men så fort det gäller andra som skapar, då är jag väldigt entusiastisk och stödjande.
Ja, det här blev en liten utläggning. Det är iallafall därför jag tror jag slukar ”Monstermenneske” och ”Min kamp”. De typerna tycker att det bästa som finns är att låsa in sig framför sin dator. Härligt!

En till likhet med Knausgårds romaner är längden. ”Monstermenneske” är 580 sidor. Dock att det inte ska komma 5 delar till. Men det är ju en tjockis. Och jo, lite för lång är den. Vissa partier hade lätt kunna strykas. (Men det är inte en upprepning av denna alldeles för tjocka bok!)
Det är faktiskt ändå synd att det inte kommer 5 delar till. Jag skulle lätt läsa dem.