”Kupé nr 6” – Rosa Liksom

Det finns många sätt att bli nyfiken på en bok. Ett av dem kan vara när författaren sitter i Babel och har på sig något tjusigt knallrött och man själv alltid hamnar i skala mörkblått / grått / svart när man köper nya kläder. Man är lite trött på det, så man blir avundsjuk på den snygga, färgglada kvinnan. Hon heter Rosa Liksom. Hon har skrivit ”Kupé nr 6”.
Jag har läst den nu.

Den är skitsnygg formmässigt. Kanterna på sidorna är svarta (det syns inte på den här bilden). Oh!
Innehållet, sådär bara faktiskt. Jag är lite besviken och förvånad. Det är min första Rosa Liksom-roman och jag hade förväntat mig mer. Har ju hört talas om henne i flera år.

”Kupé nr 6” handlar om en finsk flicka, bara kallad flickan (men snarare en ung kvinna), som tar transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator i Mongoliet. Hon får dela kupé med en rysk man. Han är som en total stereotyp för en sådan. Vodka. Kvinnoförakt. Undanskyllningar. Misär. Livsmisslyckande. Våldsam. Ännu mer vodka. Allt jag har lärt mig av ”Brott och straff” bekräftas av den ryske mannen i ”Kupé nr 6”.

Det som gör mig besviken angående handlingen är att den till mesta del blir deras resa. Städer de passerar, några andra människor på tåget, den ryske mannens livshistorier (inget är någonsin hans fel, aldrig, och nu måste vi ha mer vodka). Men den där övergripande handlingen, det som allt ska gå ut på, när börjar den då? Aldrig. Allt är resan, scener från den, med små tillbakablickar i och för sig, men… När de når Ulan Bator och allt är klart, så har det inte för mig hänt så mycket mer än på sidan 1.
Vad var poängen? Jag vet inte.

Jag gillade verkligen att läsa om landet, och man får definitivt lust att sätta sig på transsibiriska två, tre dagar. Allt det ryska var supersuperfint och så himla intressant. Maten de åt, de olika städerna, soluppgångar, solnedgångar. Rosa Liksom berättar väldigt målande och vackert. Men det är det där med handling, om vi ska tänka större än turistnäringen. Jag är ju så kräsen med en sån. Vill absolut ha en handling, för det fantastiska Sovjet räcker inte för att själv bära hela romanen. (Mm, det blev allt lite exotiskt syndrom här, känner jag.)

Ni som har läst fler Rosa Liksom än mig, är den här typisk för henne? Är det så här de brukar vara?