Hur länge ska man fortsätta en serie? Vad ska man ha sin deckare/polis till?
Det är saker jag undrar när jag läser Håkan Östlundhs senaste ”Laglöst land”. Hans polis heter Fredrik Broman och det här är den sjätte boken om honom. Det känns som om vi gått varvet runt nu, ungefär som när man läser specialtidningar som ”Runners world” eller ”Fitness”. Efter två-tre år har man läst reportagen även om de kommer i nya versioner.
Fredrik Broman har varit otrogen och haft en kris med sin fru, blivit skadad i jobbet, kommit tillbaka, börjat om med frun, funderat på yrket och karriären och sina möjligheter, funderat på Gotland och om familjen ska stanna där. Och det blir inga konstigheter så att säga i ”Laglöst land”. Bara att den börjar kännas ganska trött, skildringen av honom.
Jag vet inte om Östlundh har satt upp ett mål, tio böcker eller så, men Åsa Larsson har ju det för sin hjältinna Rebecka Martinsson. Där blir det sex delar om Rebecka, och sen är det slut. Nog för att jag redan har abstinens inför sjätte och sista, men det är nog inte så tokigt ändå. Det måste ju vara ett syfte att följa en uppsättning karaktärer. Något måste hända med dem, och inte att jag som läsare smågäspar och tänker ”jaha, det här igen?”.
Fredrik Broman-delen i ”Laglöst land” imponerar inte så mycket på mig alltså. Brotten som han utreder på Gotland – en man hittas död i ett vattentorn, och två unga killar som dealar och snart har nått sitt mål om tillräckligt mycket pengar för att kunna lämna ön – är bättre. Det blir annorlunda brottsintriger genom att killarna kör sin lilla verksamhet och man anar ju hela tiden att det kommer att kopplas ihop med vattentornet (för så är det ju alltid!), men hur? Och när? Och på vilket sätt?
De delarna är betydligt piggare.
Gotland under off-season är ju också bra. Så himla hopplöst. Jag började läsa Kristofer Ahlströms ”Bara någon att straffa” nyligen och hade svårt att hålla isär de här böckerna då den också handlar om en ung kille, och det också är grått och väldigt uppgivet. Fjärran från sommarens folkrush och business.
Ett kluvet helhetsintryck alltså. Vill man bara läsa deckare för deckarens skull är ”Laglöst land” helt okej och väl genomförd. Vill man som jag minst lika mycket få det intressanta fluffet och att få följa en uppsättning människor – nja, inte lika.
Läs också: måndagsmötet med Håkan Östlundh, och om hans tidigare böcker som jag började sluka förra sommaren.
