”Looking for Alibrandi”. Flygläsningen på väg hem i söndags.
Här kommer chocken: jag gillade den inte så mycket.
Jo, jag har skrivit rätt, det ska vara ett ”inte” mitt i den där meningen. Melina Marchetta gjorde mig besviken. Mig!
Jag var i och för sig lite förberedd, för hade hört några andra som inte tyckte att den här var lika super som hennes senare böcker, men ändå… Hoppades att de källorna skulle ha fel. Tyvärr.
Alltså, den är okej. Det är absolut inte så att Alibrandi är årets hittills sämsta läsning, och i jämförelse med andra författares böcker så duger den. I jämförelse med hennes andra däremot är den liten, enkel och omagisk.
Fast det här är debuten och det är ju en förmildrande omständighet. Om jag minns rätt kom den tio år före ”Saving Francesca”.
Det mesta av hennes fantastiska ingredienser saknas. Killarna är liksom bara början till superfina, men når inte ända fram. Familjen är så extremt italienskt överlastad. Så typisk debutroman faktiskt, man vill tusen saker och har ambitioner som är skyskrapehöga. Allt ska in på en gång, allt! Jag hade gärna kunnat vara utan den italienska backstoryn, och ökat på mer om det i nutiden och med de relationerna. Den delen av historien tycker jag om. Hade också gärna sett mer av John Barton och Josephine (huvudpersonen) tillsammans. Hade givetvis allra helst sett en kille av samma kaliber som Will Trombal, Jonah Griggs eller Tom Mackee.
Som tur är, utvecklingskurvan har ju pekat spikrakt uppåt. Vill man börja läsa henne, skippa alltså ”Looking for Alibrandi”. Gå på ”Jellicoe” eller ”Saving Francesca” och du kommer att vara ett fan resten av livet. Grattis!
1 kommentar
Jag såg filmen hur många gånger som helst när jag var 13-14 och tyckte den var såå bra. Sen såg jag om den strax innan jag kom på att Marchetta var författare och undrade hur jag kunnat tycka att John och Jacob var så snygga.
Jag föreställer mig boken som mer ”australisk” än de andra. Med italienska arvet, wogs och allt.
Läser hellre om Jellicoe och väntar på nästa contemporary!