”Love virtually” – Daniel Glattauer

Brevroman. Knepigt. Jag tror bara jag har läst två såna förut, ”Prioritaire” av Iselin Hermann (vad hände med henne??) och ”Kära Agnes” av  Håkan Nesser. Och så nu, ”Love virtually” av Daniel Glattauer.
Knepigt för att det lätt blir ganska instängt. Nog för att jag hemskt gärna hoppar över de flesta miljöbeskrivningarna i romaner, men i brev är det ju inga dialoger, kroppsspråk, tonfall eller något sånt. Bara själva brevtexten som ska göra hela jobbet.
På ett annat sätt är det otroligt charmigt, för brev. Brev!! Det bästa som finns är ju att få brev. Hur fint eller romantiskt är det inte att sätta sig ner och skriva för hand till någon? Att göra den ansträngningen, tankekraften, och ta sig den tiden. Åh.

”Love virtually” är dock en mejlroman om man ska vara petig. En kvinna mejlar för att säga upp en tidningsprenumeration. Hon råkar skriva fel i adressen så det kommer till en man istället för tidningen. Han upplyser henne om misstaget, och de börjar så småningom mejla. Två främlingar, Emmi och Leo, som direkt klickar, och som sakta men säkert lär känna varandra. Mejlen ökar i antal för varje dag.
Den starten – jättebra. Åh, vad jag gillar detta att lära känna varandra helt genom text!  (Personerna finns tydligen inte på google, så de kan tex inte hitta foton.)
Efter första tredjedelen – mmmjaa, börjar tappa.
I mitten – mer åt nej än ja. Och det raset plockas tyvärr aldrig upp.
Egentligen är det inte bara mejlformens fel. Jag gillar helt enkelt inte hur historien utvecklas, och jag börjar ogilla huvudpersonerna. Tycker de blir mer och mer fåniga och jobbiga. Jag hade kanske tyckt annorlunda om jag fått läsa mer än bara mejl, men kring mitten börjar det gå runt i konflikten och vad som avhandlas mellan dem. I korthet, och det här är ingen stor spoiler, frågan om de ska träffas, varför eller varför inte, vad det kan innebära. Alla som någon gång varit på en bloggträff kan känna igen sig i det här, och tänk då en mycket mer privat och intensiv konversation. Spännande. Men tyvärr, det blir så himla tjatigt i ”Love virtually”. Det finns ju inga andra bikonflikter som kan lätta upp heller eftersom det är en mejlroman.
Nu är den kort och snabbläst så jag trummade på ändå, men jag avslutade inte på samma positiva sätt som jag började. För mycket upprepningar fram till upplösningen. Så synd. Älskar ju idén.

För de som älskat hela boken så såg jag på förlagets sida att det kommer en fortsättning i augusti. Spoilervarning om man inte läst 1:an! Här är länk till 2:an.