Jag läste alla Håkan Östlundhs böcker i somras. Yes, alla. Började med ”Jag ska fånga en ängel” och fortsatte med deckarna. Sex stycken totalt. Nu kommer måndagsmötet.
Vad läser du just nu?
Volker Kutscher, ”Goldstein”, en tysk bestsellerdeckare som är en lyckad kombination av historisk roman och kriminalhistoria. Året är 1931. Polisen i Berlin får ett tips av FBI att en judisk yrkesmördare från Brooklyn just kommmit till stan. (Finns tyvärr inte på svenska – än så länge.
Läste nyligen en annan tysk författare, Ferdinand von Schirach som däremot finns på svenska. Han är en berlinadvokat som i böckerna ”Brott” och ”Skuld” berättar om ett antal verkliga fall ur den egna verksamheten. Novellerna är inte mer än fem till femton sidor långa, men fullmatade som filmsynopsis. Efter varje liten berättelse känns det som om man läst en hel roman. Som författare kan man tyvärr känna: det här är de optimala deckarna, varför skriva en till efter det här. Lika bra att lägga ner.
Kursiva mördare*, vi måste faktiskt prata om det. Varför så himla populärt? Blir inte du också lite (eller ganska) less på det greppet när du läser det hos andra deckarförfattare?
Det är numera förbjudet. Kan man inte skriva så att man förstår att det är mördaren eller någon allmänt mystisk person som inte är en av de tidigare karaktärerna i berättelsen utan att markera det typografiskt ska avsnittet kanske inte alls vara med? Måste erkänna att det förekommer i min första deckare ”Släke”. Det föregicks av en segdragen diskussion med redaktören som absolut ville ha kursiv där jag till sist vek ner mig. I första recensionen fick jag pisk för den kursiverade mördartexten. Håkan – redaktören, 1 – 0.
* Kursiva avsnitt med den än så länge inte avslöjade mördarens röst
Om man skriver deckare, måste man själv älska att läsa såna? Vilka deckarförfattare tycker du är bra?
Jag älskar att läsa en bra deckare, men jag tycker att många är trista, saknar trovärdighet i både story och personteckning. En höjdpunkt förra året var som sagt von Schirach. Annars läser jag gärna Dennis Lehane, Åsa Larsson och Johan Theorin, för att nämna några. Keplers är inte heller så tokiga (har bara läst den första). Sedan är det tyvärr många jag inte hunnit läsa alls, läser så fånigt långsamt.
Vilken genre läser du mest och helst?
Romaner.
Jag får problem när jag ska välja ut den bästa boken, men säg någon eller några bra du läste förra året? Vad var bra med den/dem?
En av de bästa var ”Cronich City” av Jonathan Lethem. Den handlar om ett antal udda existenser på Manhattan som lever vitt skilda liv, men vars öden ändå kolliderar och är samtidigt en uppgörelse med vad New York utvecklats till de senaste trettio åren. ”Chronic City” är en fristående fortsättning på hans bestseller ”Fortress of Solitude”, om att växa upp som ensam vit kille i ett svart område i Brooklyn på sjuttiotalet.
De här böckerna finns inte heller på svenska än, helt obegripligt med tanke på att de håller Jonathan Franzen-klass. (Nu framstår jag väl som en odräglig kultursnobb, men orsaken är att jag nyligen bodde ett halvår i Berlin och då blev det förstås en hel del böcker på tyska och engelska, vilket ledde till nya upptäckter. Det verkar förresten vara i Berlin som de svenska författarna hänger. Träffade många fler svenska författare där än vad jag gör i Stockholm.)
Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden” var förra årets klassikerläsning. (Min första Moberg måste jag erkänna.) En oerhört gripande skildring av en rotlös utvandrad svensk i Kalifornien med Kubakrisen mullrande i bakgrunden.
Bengt Ohlssons ”Rekviem för John Cummings” är också en bok som fastnade. Jag augusttippade den långt före nomineringarna. Jag har inget stort intresse för Ramones, men tror inte jag skulle orkat ge mig på en bok om en prostatadöende femtioplussare utan den draghjälpen. (Sådan är jag, ytlig och kändiskåt.)
Den första jag läste av dig var ”Jag ska fånga en ängel”, och jag gillade den jättemycket. Den är ju lite udda i din produktion, ingår inte i serien om Gotland, och är en mix av vanlig roman och krim. Hur kom det sig att du skrev den? Blir det mer såna?
”Jag ska fånga en ängel” är på många sätt självbiografisk vilket gotlandsdeckarna inte alls är. Den första impulsen till romanen fick jag när jag för några år sedan passerade Sollentuna med tåget och såg att min högstadieskola var riven. Jag har inte planerat något nytt om just de karaktärerna, eller i den blandgenren, men är inte främmande för ett nytt gräv där du står-projekt.
Hur hittar du bra böcker?
Jag följer med i utgivningen, förlagens kataloger, läser kultursidor, ser ett och annat Babel och åker till en bokmässa då och då. Utbyte av tips och samtal om böcker med vänner, kollegor, bokhandlare och bibliotekarier betyder också en hel del, kanske mer än recensioner och andra tidningsartiklar.
Jag är också med i en bokklubb. Det blir övervägande klassikerläsning, allt är inte fullträffar, men det blir många spännande böcker man inte skulle hittat annars. Vi läste förresten Beate Grimsrud, ”En dåre fri” förra året. Det var förra årets bästa bokklubbsläsning och hade kunnat stå med under fråga fem för sin osentimentala och hela tiden överraskande skildring av psykisk sjukdom.
En bok som fler borde hitta till?
”Förlossningen” av Måns Wadensjö gick väl inte direkt obemärkt förbi, Katapultpris och allt, men den kan säkert tåla fler läsare. En skarp och stilsäker skildring av en förlossningsavdelning som man inte lägger ifrån sig när man väl läst första sidan. Sällsynt begåvat. Fängslande arbetsplatsskildringar växer inte på trän på den här sidan sjuttiotalet.
Fotograf: Sofia Runarsdotter
