Måndagsmöte: Mikael Fant

Den här måndagen träffar vi författaren Mikael Fant vars debutroman ”Grundläggande genetik” jag tyckte väldigt mycket om.

Vad läser du just nu?

Den senaste boken jag läste ut var ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna” av Lina Wolff. Hon är grym. Och grymt bra. Just nu är jag föräldraledig och min dotter kör slut på mig rätt ordentligt. På kvällarna har jag några tuffa slutronder kvar med min egen kommande roman så det blir inte så mycket tid och ork över, men stupar jag inte så fort huvudet landar på kudden så varvar jag efter humör.mellan Carl-Michael Edenborgs ”Mitt grymma öde” och Stig Saeterbakkens ”Osynliga händer”. Hm. Rätt jäkla nattsvart litteraturhöst inser jag nu, men alla tre böckerna är utmärkta och dessutom befriande olika mitt eget manus. Men det blir nog kanske något lättsammare efter det …

Nej, inte alls, författardrömmarna började turligt nog inte komma förrän jag blivit gammal nog att ha något att skriva om, vilket jag är väldigt glad och tacksam för. Jag var över trettio när jag började skriva på allvar. Men jag läste kopiöst mycket som liten. När min mamma till slut tyckte att jag borde gå ut och få lite frisk luft någon gång ibland åtminstone, så fick hon svaret: ”Man kan öppna ett fönster.”

Och det var science fiction som gällde på den tiden, nästintill enbart. Där fanns allt: spänning, storslagna spekulationer, flykt, tankelekar om hur världen skulle se ut ifall …, sociala och tekniska samhällsexperiment. Allt det jag pysslar med nu – det verklighetsnära, att försöka tränga in i människor, relationer, spåra sånt som formar oss, att hitta de där smärtpunkterna, ögonblicken av befrielse – hade mitt yngre jag bara skakat på huvudet åt. Helt meningslöst, böcker skulle ju öppna nya världar. Obegripligt att folk vill läsa sånt, än mindre skriva. Jag själv? Aldrig i livet! Som om man inte fick nog av realism i vardagen, liksom? Och annars kunde man ju öppna ett fönster …

Ja, några. Iain Banks var länge en sådan vars böcker jag köpte så fort de kom ut. Hans ”Gå på glas” gjorde stort intryck på mig när jag hittade den på en rea i början av tjugoåren. Den var en brygga mellan SF och den tillspetsade och lite skeva realism som jag gärna läser (och försöker skriva) nu. Och boken jag läste efter det, ”Crow Road”, knockade mig helt. Den har stor del i att jag själv senare började skriva. Jag ville göra något likadant. Den spirande författardrömmen bestod i att jag ville kunna ge andra samma sorts upplevelse. Jag läser fortfarande allt av honom men har kanske inte lika bråttom till bokhandeln längre på utgivningsdagen. Han skriver mer på rutin nu, väldigt kompetent, alltid både underhållande och tänkvärt, men utmanar inte sig själv på samma sätt. Man känner igen stilen, huvudpersonerna och den bakomliggande idévärlden lite väl mycket från gång till gång.

David Mitchell är väl den som kanske tagit hans plats som inspiration. Jag upptäckte honom för två-tre år sedan och det gjorde rätt ont eftersom jag känner ett släktskap, inbillar jag mig. Dels i den övergripande tankevärlden och verklighetsuppfattningen och dels i gestaltningen av människor, både stilistiskt – i första person, ur jagberättares väldigt subjektiva perspektiv – men även i den bakomliggande människosynen. Han hade dessutom i två romaner, ”Ghostwritten” och ”Cloud Atlas” (som har filmpremiär om någon vecka, omöjliga tanke), använt ett liknande romanupplägg som jag gör i min kommande, ett sorts lapptäcke där olika jagberättare följer på varandra i en vindlande stafett där var och en bidrar till att forma och omforma helheten, och som jag då hoppades att jag var lite ensam om. (Och nu när ett par år till har gått så har det ju kommit ännu fler, bl.a. Franzens ”Freedom” och Rachmans ”The Imperfectionists”, med samma typ av struktur, suck…) Och så hade han skyhög ambitionsnivå och dessutom mage att ro iland sina jätteprojekt. Han var helt enkelt så sjukt jävla bra att det var knäckande. Vad gör man då? Antingen deppar man och lägger allt på hyllan eller så är det bara att vara tacksam för lektionen, njuta av läsningen och sen bita ihop och satsa ännu lite hårdare själv. Nu har jag bara en bok kvar att läsa och det drar jag mig för, för sedan är de ju slut och eftersom han är så galet ambitiös så tar det ju ett slag mellan böckerna.

En annan jag vill läsa allt av är den fantastiska och så otroligt mångfacetterade Romain Gary, men där kommer ju inget nytt tyvärr. och snart har jag tagit mig igenom allt som finns utgivet på svenska och engelska. Jag måste väl skaka liv i gymnasiefranskan då ändå … När jag gått i pension, kanske.

Jag glor på en skärm redan hela dagarna, så kul är det inte … Ljudböcker är bra, men det finns mycket litteratur som inte funkar särskilt bra uppläst. Men hemskt gärna romaner av klassisk typ, berättelser i kronologisk följd som inte är alltför symbolmättade eller koncentrerade, där det mesta står på raderna och inte mellan dem.

Som sagt, jag håller precis på att slutputsa och avsluta det här evighetsprojektet som jag hållit på med i snart sju år till och från. Vattnet i mars, heter romanen och den kommer ut till våren om gudarna vill och byxorna håller. Fast jag har väldigt svårt att begripa det. Det är ett pusseldrama om en egensinnig familj, dess sorg och livshunger under ett år, genom tre generationers ögon. En såpa med storhetsvansinne, med tre väldigt olika systrar runt de 40 i centrum. Relationsporr för intellektuella.