Måndagsmöte: Peo Bengtsson

I flera år hade jag läst bloggen Stockholm under ytan. Jag hade funderat på vem personen som skrev bloggen var, jag trodde mig till och med vara säker under en period. Jag diskuterade med mina vänner, försökte hitta ledtrådar i texterna. Sedan dök det plötsligt upp en bok av personen bakom bloggen. Författaren heter Peo Bengtsson och har en bakgrund i bandet Mazarine Street. Just nu skriver han och läser på heltid.

Kan du inte berätta lite om din bok, ”Mannen utan ryggrad”?

Det är en kärlekshistoria mellan berättarjaget och en tretton år äldre kvinna, en passion som är omöjlig att undvika. Båda är förlorade i varandra. Men kvinnan bär på hemligheter. Passionen går över i något mörkare, mycket svårare än vad någon av dem kunde föreställa sig.

Boken utspelar sig i mitten på nittiotalet, på Skånegatan och Hannas Krog. Där startas ett rockband av fem personer med stora drömmar och vi får följa deras uppgång och fall. Jag skildrar slitningarna bakom fasaden, sakerna som de inblandade inte ville låtsas om och som till sist förstörde vänskapen för dem.

Jag har burit länge på den här historien. En historia om kärlek som går sönder. En historia om en människa som inte kan stå upp för den han vill vara och den han älskar. Han försöker förena två olika världar men misslyckas. Det är en bok om att tvingas välja – och att inte kunna göra det.

Hur fick du idén att starta bloggen Stockholm under ytan?

Jag fick idén genom en bekant som höll sitt skrivande igång genom att varje dag lägga ut en bloggtext, oavsett om det fanns lust till att skriva eller inte. Det lockade mig, men jag ville inte köra något personligt om mitt liv – jag ville göra något annat än den traditionella bloggen. Jag startade Stockholm Under Ytan för att under ett år se vad som skulle hända med mitt skrivande. Jag hade bara två regler: 1. Jag skulle publicera en text varje dag. 2. Jag skulle känna stolthet för varje text. Inget slarv.

Till en början var Stockholm Under Ytan anonym. Det var ett bekvämt sätt för mig att kunna skriva precis vad som helst som föll mig in, utan att behöva tänka på konsekvenserna. Därför blev texterna ganska skruvade. Bloggformatet gjorde att folk trodde att texterna var sanna, att det var en dagbok
och att människorna som figurerade i texterna fanns på riktigt. Plötsligt började det spekuleras i vem som låg bakom bloggen. Jag fick fler och fler läsare. Det sporrade mig att fortsätta.

Hade du redan börjat skriva på din bok när du startade bloggen eller kom idén att skriva boken
från bloggen?

Nej, boken kom långt senare. Jag hade historien, visste vad jag ville säga, men jag var redo först när jag var helt bekväm i mitt språk igen, vilket alltså bloggen hjälpte mig med. Inte ens under arbetet med ”Mannen utan ryggrad”, slutade jag skriva text till bloggen. Det stressade mig, men jag ville inte stänga det fönstret. Jag fick helt enkelt jobba hårdare. Jag fortsätter att lägga ut texter på Stockholm Under Ytan hela tiden. Där testar jag saker, som kanske till sist utvecklas till något mer.

Vilka författare inspirerar dig att skriva själv?

Min fru säger att hon på bloggtexterna kan se vilken författare jag läser för tillfället. Jag suger åt mig allt jag läser och influeras av det jag har framför mig just för tillfället. Stockholm Under Ytan är min lilla verkstad, där allt är tillåtet. Två författare lyser klarare än allt annat jag har läst: Patricia Highsmith och Mario Vargas Llosa. Deras stilar är helt olika, men båda är fantastiska på att ta sig genom berättelsen. Det finns ett driv i deras texter som jag lockas av.

Genom åren har jag också kramat sönder Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Claes Holmström, Bret Easton Ellis, Joyce Carol Oates…

Är det samma författare som du helst läser?

Ja – men jag försöker hela tiden att läsa nya författare som kommer i min väg.

Är du en storläsare (av böcker, tidningar, annan text)?

Nej, jag är periodare. När jag själv arbetar på något längre, kan jag inte läsa. Men nu, när jag precis har avslutat mitt andra manus, så läser jag mycket.

Finns det någon författare som du läser allt av?

Mario Vargas Llosa.

Vilken författare tycker du är mest överskattad? Och underskattad?

Jag läste första och andra delen av Knausgårds romansvit. Det var inte alls dåligt, tvärtom stundtals briljant. Men långrandigt.

Jag vet inte om Claes Holmström är underskattad, han har sina trogna fans. Men hans andra roman ”Startpistolen” borde ha gjort honom till en av de stora. En svensk American Psycho.

Vilken var den senaste bok du läste och vad tyckte du om den?

Claire Castillion. ”Därunder ett helvete.” Fransk författarinna som är supercool och skriver med makalöst flyt. Men jag läste halva och förstod inte vad hon menade, så då la jag av. Men det är troligen mitt problem – inte hennes.