”Mina vackra ögon” – Nina Hemmingsson

Det här är kors i taket – det var JAG som föreslog att vi skulle ha serietema. Mycket oväntat tycker jag själv. Jag är nämligen ingen stor serieläsare, har aldrig varit, men med hypen kring det senare år så har jag försökt börja. Det är rätt svårt. Givetvis handlar det om att träna och lära sig, som med allt, och att i det här fallet koppla ihop bild + text. Men jag tror jag är en sån läsartyp som vill ha mycket text. Jag är ju ingen poesimänniska heller, bara springer genom dikterna. På samma sätt blir det om jag läser serier. Tar mig snabbt igenom texten och känner (ofta) att det var för lite substans, dvs för lite text. Jag behöver träna att ta in bilderna också. Av den anledningen är min klockrenaste serieskapare hittills Liv Strömquist. Där är det mycket, mycket info i texten och bilderna är rätt underordnade. Man behöver nästan inte koda av dem, tycker jag. Nu kanske någon annan läsare där ute ylar av min okunskap. Men hej, jag är den första att erkänna det här. Jag är ingen serieläsare!

Nina Hemmingsson följer jag sen länge på twitter (hon är mycket bra där, så hoppas uppehållet inte blir så långt) och i våras när jag var i Umeå på deras Littfest så lyssnade jag på hennes seminarium. (Här kan man se det, det heter ”Mina vackra ögon”.) Vi medverkande fick också se Riksteaterns pjäs ”Vårens ord är ångvält” som bygger på hennes, Nanna Johanssons och Sara Granérs serier.
Jag gillar Hemmingsson på samma sätt som jag gillar Liv Strömquist – jag får en uppmuntrande känsla av att nu får jag väl ändå ta och skärpa mig. För guds skull!
Med det i bagaget så var det lätt att välja henne inför den här veckan. Jag har ju läst henne lite då och då tidigare i tidningar, men aldrig en hel bok. ”Mina vackra ögon” innehåller enrutingar, flerrutingar som handlar om Prinsessan och gemålen, och teckningar. Det är rätt hårt och rakt på det där svarta, skarpa nu får man skärpa sig-sättet. Var inte så smickrig, håll inte på och fjäska, löjla dig inte, gulla inte. Och jag gillar det jättemycket. Fnissar och skrattar flera gånger när jag läser, med allvaret under. Konsten är väl att man ska ta det långsamt, som när man äter fin choklad typ. En ruta åt gången. Jag har ju då svårt för det för jag vill läsa snabbt och mer. Inte lika bra. Det här är nog en bok att ha hemma och bläddra i då och då för att den ska komma till sin fulla rätt.