”Mörk jord” – Belinda Bauer

Ibland hittar man böcker att läsa på de mest oväntade ställen. Som häromveckan när jag googlade Dean Koontz ”Psykopaten” av oklara anledningar och hittade en blogg där någon skrev att Belinda Bauers ”Mörk jord” är mer spännande.

Att den är!

Nu ska man på intet sätt tro att de här böckerna påminner om varandra annat än att de båda är spänningsromaner.

Jag var inte ute efter boktips, men det var någonting med beskrivningen av ”Mörk jord” som fick mig att köpa den och läsa den så snart jag burit hem den.

Boken handlar om den tolvårige Steven Lamb, vars morbror mördades för nästan tjugo år sedan när han bara var elva år, och vars mormor fortfarande står vid fönstret varje dag för att vänta på att hennes son ska komma hem. I ett försök att hela sin familj bestämmer sig Steven för att han ska hitta sin morbrors kropp på den stora heden i närheten.

När han inte hittar kroppen, tar han det ödesdigra beslutet av skriva till Arnold Avery, som sitter i fängelse för många andra barnmord som han har begått. Avery måste ju veta var han har grävt ner morbroderns kropp. Även om han inte har erkänt det, är det en uttalad sanning att han ligger bakom Stevens morbrors, och flera andra barns, försvinnanden. Tyvärr inser inte Steven att Avery naturligtvis ser Stevens brev som en skänk från ovan. Och en inbjudan.

Arnold Avery är en sällsamt läskig typ. Avery runkar till ett vykort av heden där alla barn ligger begravda. Det är någonting med Avery som får mig att tänka på Ronnie McGorvey i filmen ”Little Children”.

Steven är en älskvärd pojke, vars berättarton jag tycker att Bauer fångar så otroligt bra. Han växer upp under mycket knapra förhållanden, med sin mormor, som aldrig riktigt återhämtat sig från sin sons försvinnande, med sin mamma och med sin lillebror. Steven känner tydligt att hans mamma har ett favoritbarn och att det inte är han. Han upplever att han aldrig riktigt duger och att hans mormor tycker att han är värdelös. I skolan är han utstött och hans ende vän behandlar honom inte särskilt snällt. Kort sagt: Steven har det inte speciellt kul. Att han ser som en eventuell lösning på sin situation att skriva brev till den avskyvärde man som Avery är, säger förmodligen en hel del om Stevens situation.

I skildringen av Steven återkommer jag i tankarna till Mikey i Jenny Downhams ”Älskar-hatar” eller Mia i ”Fish tank”. Men trots de svåra förhållandena, är Steven något av en optimist. Han är övertygad om att hans ansträngningar ska leda till att hans familj växer ihop, att hans vardag blir dräglig.

”Mörk jord” tar upp en mängd olika frågeställningar som jag gärna hade diskuterat i en bokcirkel. En del ämnen snuddar Bauer bara vid, såsom att Stevens mamma, åtminstone enligt Steven, älskar hans lillebror mer än hon älskar Steven. Min linje är vanligtvis att om man som författare inte hinner utforska ett ämne helt är det bättre att spara det till nästa roman och skala av sin berättelse från alla distraktioner, men jag tycker ändå att Bauer klarar det fint. Jag har läst att hon skrev boken efter att hon funderat på vad en förlust av den storleken som Stevens familj är med om, gör med en familj. Där ligger kanske hennes fokus, men boken är en också en ordentlig bladvändare, en skickligt vävd spänningsroman. Som läsare ser vi katastrofen komma närmare, ingen i Stevens närhet anar någonting. Där är mammans största oro att tolvåringen ska ha gjort en tjej med barn, inte att han brevväxlar med hennes lillebrors mördare.

Nåväl. ”Mörk jord” är en riktigt bra bok. Steven (och Avery) kommer förmodligen att följa med mig under en väldigt lång tid.