”Ni älskar dem inte” – Belinda Bauer

Plötsligt tipsade någon mig om Belinda Bauers ”Mörk jord” (eller nej, jag blev inte direkt tipsad, jag läste ett indirekt tips, påminner jag mig nu). Nu har jag läst alla hennes böcker. Den tredje boken om det lilla samhället Shipcott på Exmoorheden heter ”Ni älskar dem inte”. Om man inte har läst någon bok av Belinda Bauer och är sugen på att göra det men extremrädd för spoilers är det lika bra att man slutar läsa här. Det är nämligen omöjligt att skriva om ”Ni älskar dem inte” utan att nämna Bauers tidigare böcker ”Mörk jord” och ”Skuggsida”. Åtminstone är det så för mig. Men jag ska såklart inte spoila mer än jag måste.

Nå. Nu har ni fått er chans. Hej då eller välkomna att fortsätta.

Och för er som fortfarande är med: är man extremrädd för spoilers, kanske man inte vill veta att Steven Lamb och Jonas Holly är med i de här böckerna. För det är de.

Grundintrigen i ”Ni älskar dem inte” är en flicka som försvinner ur en bil där hon sitter och väntar på sin pappa. På ratten lämnas en post it-lapp med texten Du älskar henne inte. Den här flickan ska inte bli det enda barnet som försvinner på det här viset och där en post it-lapp med snarlik text lämnas på ratten. Men Belinda Bauers universum är så mycket mer än historien om just de här barnen. Här finns som sagt också Steven Lamb, som är huvudpersonen i ”Mörk jord”. En pojke, vars morbror kidnappades och mördades för 18 år sedan, och som letade efter morbroderns försvunna kropp på heden i Belinda Bauers första bok. Steven Lamb har fått en mycket bättre relation med sin mamma och sin mormor i den tredje boken och det gläder mig. Men Steven tyngs av mordet på en kvinna i byn. Steven var inte på något sätt inblandad i mordet, men han tror sig veta vem som gjorde det. Efter en händelse i ”Skuggsida” har polismannen i byn, Jonas Holly, varit sjukskriven från sitt jobb, men nu är han tillbaka. Tillbaka är också två av storstadspoliserna från den andra boken, Reynolds och Rice. De är i Shipcott för att försöka hitta de försvunna barnen.

Jag tycker inte att Belinda Bauers böcker är så starka som enskilda böcker, som de är som en helhet. Jag tycker att böckerna är mer än brittiska deckare (även om brittiska deckare mycket väl kan vara nog),ungefär dit Elizabeth George Lynley-deckare var på väg ett tag, även om hon styrt tillbaka skutan mot sin förmodade grundkurs i de senaste böckerna. Men vad har Elizabeth George med detta att göra? Förmodligen ingenting. Bara att det att hon också skriver brittiska deckare med visst socialt patos.

Belinda Bauers böcker är en väv av historier, av livsöden, av saker att hålla i minnet genom alla sidorna. Det kommer nog inte som någon överraskning att jag tycker mycket om det.

”Ni älskar dem inte” är på sina ställen djupt obehaglig. Dessutom är vissa delar så spännande att jag inte ens har tid att läsa. Eller snarare: jag försökte läsa snabbare än min hjärna hann med. Jag fick gå tillbaka flera sidor för att försöka fatta vad jag hade läst. Om jag inte hade behövt hålla i den relativt tunga, inbundna boken med båda händerna hade jag förmodligen bitit av mig naglarna.

Belinda Bauer verkar vara förtjust i kursiverade mördare, även om hennes mördares tankar finns insprängda med helt vanligt typsnitt här och där i både ”Skuggsida” och ”Ni älskar dem inte”. När jag tänker på saken får vi ta del av mördarens tankar även i ”Mörk jord”, men där är mördaren en del av historien på ett helt annat sätt. I Bauers två senaste böcker är mördaren av typen ”Ni är så dumma som inte förstår att det är jag som är mördaren”. Nja, det är ingenting som jag tycker så värst mycket om. Som tur är tar ”Ni älskar dem inte” en liten vändning en bit in i boken och mördarens tankar blir i högsta grad närvarande.

Som helhet är ”Mörk jord” min favorit av Belinda Bauer, eftersom jag tycker att den står bäst på egna ben, men om man bortser från självständigheten är ”Ni älskar dem inte” min nya Bauer-favorit i all sin råhet och med, får jag säga, komplexa historia. Jag hoppas att Belinda Bauer lämnar Shipcott i kommande berättelser, men jag återser gärna Steven Lamb. Belinda Bauer är ett författarskap som jag ser fram emot att följa.