”Nu jävlar!” – Heidi Linde

Förra veckan skulle jag ta tag i detta med ”Code name Verity” som jag fått flera tips om. Den fanns på Stockholms biblo, och dessutom inne på ett av dem. Jag kollade sajten och åkte dit. Tror ni inte boken har hunnit lånas ut på den dryga halvtimme det tagit för mig att resa? Otroligt, för vad är chansen liksom? Det är ju inte Zlatan-boken. (Den som inte vann August-priset. Vet du mer? Är du där? Mejla! Ring!)

Av den anledningen var jag iallafall tvungen att vänta med just det här inlägget tills jag säkrat den enda Heidi Linde-bok som fanns på den norska ungdomsavdelningen på Stadsbibblan. Det skulle ju ha kunnat bli värsta rusningen efter den också. Fotbollslag. Men nu ligger den här hemma bredvid mig, så nu är det okej att outa detta: gud, vad jag gillar Heidi Linde!
Ni ba: Ursäkta, vem?
Jag: En norska!
Ni: Men gud… Here we go again.
Jag: Men hon är översatt!

”Nu jävlar!”. Så heter den översatta romanen, och den kom ut nu i höst. Sorteras in i genren ”vanliga romaner”. Fyra olika huvudpersoner, och det speciella är att de får varsina kapitel som alla har fått titlar. Det är inte noveller, men det känns åt novellhållet pga kapiteldöpandet (som ju annars inte är jättevanligt i vuxenromaner).

Terese är höggravid och har fått en efterlängtad ensam dag när hennes man tagit med sig de två döttrarna på utflykt. Hon har stora förhoppningar om hur lugn och skön dagen ska bli.
Jessica är Tereses barndomskompis, och egentligen har hon flyttat till Stockholm men nu är hon hemma för att hon smyggift sig. Hon ska ha en mottagning i efterhand i sin hemstad.
Lydia är Jessicas mamma. Man kan väl säga att hon i mycket har drottning Sonja som sitt rättesnöre och bollplank.
Kevin är Jessicas fd kille. Sen 12 år. Han är också en fd fotbollshjälte som fick avbryta sin storslagna karriär innan den börjat. Knäskada. Sen dess jobbar han på macken. Han är en exemplarisk anställd. Fast det där med att det är 12 år sen han blev dumpad av Jessica är nästan viktigare.

Det blir ett dygn i deras liv. Som titeln kan antyda, nu jävlar, så är det för många av dem dags att göra något, ta tag i saker, bestämma sig för om det är det här som är livet eller om man ska styra det åt ett annat håll. De är kring 35 (ja, Lydia är ju äldre), och har nått en bit, men… Ja?

Jag blev väldigt, väldigt glad medan jag läste. Dels för att ”Nu jävlar” var en fröjd från början till slut för mig. Det är ju exakt såna här romaner jag gillar och Heidi Linde har dessutom publicerat flera till i Norge, så hello backlisten och nätbokhandeln! Nu är det på väg ett gäng i posten. Can’t wait.

En anmärkning bara; när jag läste på om henne på norska förlagets sida såg jag att hon kallas för feel good-författare. Varför det? Det här är ingen feel good, det är ju en vanlig roman. Jag tror att den etiketten på henne är ett utslag av samma sjuka som gör att kvinnliga författare som skriver om relationer slentrianmässigt kallas för chick lit-författare oavsett hur deras böcker är. Hade det stått ett manligt namn på framsidan till ”Nu jävlar!”, tex Henrik Langeland om vi ska hålla oss till Norge och liknande genre, så hade det inte blivit en sån stämpel. Då hade de handlat om att närgånget beskriva relationer, familjeband och livslögner i dagens samhälle. Så det så.