”Pol Pots leende” – Peter Fröberg Idling

Jag läste ut Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende” tillslut. Jag har läst den oändligt sakta, inte kunnat bli störd, men samtidigt inte riktigt velat sluta läsa. Jag har haft med mig den överallt, med följden att jag fått läsa vissa stycken flera gånger.

Som bekant (kanske?) läste jag författarens romandebut för en knapp månad sedan och blev förtjust. En fördjupning kändes nödvändig. Och visst har jag fått min fördjupning nu. ”Pol Pots leende” har dessutom inbjudit till massor av googlingar, studernade av kartor, sökande efter youtubeklipp. Jag har inga tydliga minnen av att vi läste någonting om Kambodja under skolans nutidshistoria,  jag visste så väldigt lite innan jag läste Peter Fröberg Idlings bok. Och han skriver övertygande. Dessutom är ”Pol Pots leende” lika välberättad som ”Sång till den storm som ska komma”. En liten fröjd att läsa (eller så liten tycker jag inte att den är, jag vet inte riktigt varför jag har fått för mig det – nära 400 sidor).

Boken är uppbyggd av drygt 250 moduler, som kretsar kring Pol Pot och om en svensk delegation som besökte Kambodja 1978 och efteråt kom att beskriva de röda khmerernas revolution som ett föredöme. Berättelsen är hyfsat kronologisk, åtminstone berättelsen om Pol Pot, men Fröberg Idling återkommer hela tiden till delegationen och de fyra svenskar som besökte Kambodja. Hur kunde de inte se vad som pågick i landet? Författaren reser i Kambodja och försöker hitta de röda khmerer som delegationen fick träffa då, för nu trettio år sedan. Han är närvarande i sin bok, sticker in personliga reflektioner ibland, kanske en fråga. Det är en berättelse som stannar kvar i mig, historien om Pol Pot som jag har läst i två olika versioner av författaren nu.

Jag tar mig vidare i mitt historiebyggande, blir tipsad om Chanrithy Hims ”When Broken Glass Floats: Growing Up Under the Khmer Rouge” av min kollega som, arbetat i Kambodja under flera somrar. Tipsa gärna om övrig litteratur från regionen!