”Själamakerskan” – Michela Murgia

Det bästa med Bokhora är när man får recensionsböcker man själv inte beställt,  men vars omslag när man packar upp paketet talar till en. Annars hade jag nog inte hittat ”Själamakerskan”.

”Själamakerskan” utspelar sig på Sardinien och handlar om Maria, yngst av fyra syskon, som blir bortadopterad till en äldre kvinna. Den äldre kvinnan är en s.k. Accabadora (en kvinna som utför en äldre form av dödshjälp för att låta själen släppa kroppen…). Det är dock inte Maria medveten om, utan hon tror att hennes adoptivmamma enbart är sömmerska.

Det finns så mycket jag tycker om med den här boken, den är inte ens 200 sidor lång men ändå innehåller den mer än många tjocka romaner.  Marias som är så van vid att inte få någon uppmärksamhet och kärlek som så enkelt ändå kan tänka sig att flytta hem till sin nya mor. Jag kan inte annat än att tycka så enormt mycket om henne. Det är först i slutet som jag funderar lite över varför hon agerar som hon gör, trots att hon till slut gör som jag önskar att hon ska göra…

Även Tzia Bonaria, Marias adoptivmor och Accabadoran, är någon som fascinerar mig avsevärt och som jag dock hade önskat fått veta ännu mer om.

Lite intressant är att först så trodde jag  att bokens händelser utspelade sig i början av 1900-talet, men efter ett tag insåg jag att den nog utspelade sig på 50-60-talet ungefär och när jag läst mer om boken har jag förstått att det är då som den utspelar sig. Dock har jag ändå känslan att tiden står rätt stilla på Sardinien… jag var där för ca tio år sedan och då kändes det som att hamna på 50-talet. (Kommer aldrig glömma när jag, iklädd kortkort, mötte en Madonna-procession på en landsväg. Kvinnornas blickar ville döda mig och männens blickar klädde av mig. Det var något av det obehagligaste jag varit med om och varken förr eller senare har jag känt mig så blond och blåögd… )