Svåra frågor

Knappt hade ”Liten Skär…”-debatten ebbat ut förrän en ny storm drog igång – när Kulturhusets barnbibliotek flyttade Tintinböckerna till ungdomsavdelningen (Serieteket) på grund av att de tycker att böckerna är rasistiska. Personalen har också fått i uppdrag att leta efter fler böcker med rasistiska och homofobiska värderingar, allt enligt en artikel i DN.

För mig, som vit medelklasskvinna i Stockholms innerstad, uppvuxen i en läsande familj som alltid diskuterat litteratur och överhuvudtaget kommer från en diskuterande, debatterande familj där lexikon och uppslagsverk var ett vardagligt inslag, där det alltid uppmanades att läsa mer, ta reda på kontexten etc, för mig är de här sakerna på ett sätt en ickefråga.

För – det är ju bara att diskutera med barnen om de här frågorna! För mig är det ju det.

Jag pratar dagligen med Tage om de här sakerna. Jag byter ut manliga traktorförare mot kvinnliga eftersom jag tycker att det är åt helvete att kvinnor bara får vara med som mammor eller förskollärare i de fordonsböcker han älskar att läsa. Eftersom jag tror att om han växer upp och bara ser män som kör stora fordon och bara kvinnor i vårdande roller, så är det också vad han kommer tycka är norm. Oavsett hur mycket kritiskt tänkande vi försöker peta i honom.

Jag kallar inte heller Pippis pappa för negerkung eller Kurrekurredutterna för kurrekurredutter när vi läser de böckerna.

Och när jag ser ”Liten Skär…” så tycker jag att Lilla Hjärtat är gullig och rolig och att visst, det ÄR väl en storm i ett vattenglas men samtidigt, hade man inte kunnat göra henne lite mindre blackface? Hade man inte kunnat låta henne slippa vara den som kommer med sopan och städar undan, slippa vara den som kommer och häller svart färg över de andra barnens soliga glada färger, slippa vara den lite knöliga? Det är så lätt att bara peta lite, lite i den här bilden och göra den annorlunda. Av samma anledningar som jag tycker det är trist att alla traktorförarna är manliga. För att någonstans på vägen blir alla de där stereotyperna normen, även för små barn. Tage tycker just nu inte att det är ett problem att alla hans traktorförare är killar, för han är helt omedveten om könsstrukturer. Han tycker inte heller att det är ett problem att Lilla Hjärtat ser ut som ett blackface för han är helt omedveten om den nidbilden. Han gör andra analyser när vi läser böckerna.

Han kanske skulle beskriva Lilla Hjärtat som ”den med prickig klänning” precis som treåringen i Ulf Starks debattartikel, så hur gör jag som mamma för att beskrivningen av Lilla Hjärtat ska vara ”hon med prickig klänning” även om låt säga 5-10 år? När han sett tillräckligt många blackfacebilder för att göra andra kopplingar till Lilla Hjärtat? Och vem är jag att avfärda rasistdiskussionen som löjlig? Det där är nämligen något jag ofta hör när  min hjärtefråga – feminismen – diskuteras. Att jag är löjlig som tar åt mig, som tar upp de här sakerna. Det säger ofta vita medelålders män till mig. För mig är de frågorna inte löjliga. De är högst reella och väldigt viktiga.

Det är så himla svårt! Jag tror att ganska många barn idag saknar ett sammanhang där den här diskussionen kring deras läsning förs. Av en mängd olika anledningar. En del vuxna tycker inte att det här är ett problem som ens behöver diskuteras (jmfr löjlighetsargumentet ovan) diskuteras, en del kan inte svenska så de vet inte ens vad som står i barnens böcker, andra går aldrig på biblioteket med sina barn och återigen andra är inte närvarande föräldrar. Det kanske inte finns vuxna runt om som kan ta den här dialogen (det handlar ju inte bara om rasism, utan om så många ämnen). Det är ett jättestort problem som måste vägas in i det här sammanhanget. Att det kanske inte räcker med att en medveten barn- och ungdomsbibliotekarie tar diskussionen under något enstaka pass på biblioteket? (Tio tretton där Tintinböckerna nu har rensats bort är ett bibliotek som har just litteraturdiskussioner i fokus) Och det kanske blir än svårare framöver med tanke på den fart med vilka dedikerade bibliotekarier och bibliotek försvinner från dagens skolor.

Det är den ena sidan.

Det här är den andra: Jag tycker inte om förbud när det handlar om litteratur. Jag hör till dem som gärna ser både Sagan om Isfolket och Kitty på biblioteken, men de är bannlysta sedan länge. Jag ogillar det. Jag är på samma sätt ganska anti kanontanken för att jag tycker att den också sätter etiketter på litteratur på ett sätt som kan slå väldigt fel när det handlar om barn och ungdomars läsning.

Jag tycker att det ska finnas alla sorters litteratur och jag tycker att diskussionen som kan uppstå runt t ex Tintin eller för den delen Pippi är jätteviktig och bra och att barn behöver lära sig kritiskt tänkande och textanalys. Jag tycker att just Tio tretton borde vara ett bibliotek som behåller även den här typen av böcker eftersom de har diskussion i fokus. Jag skulle önska att kritik och analys, inte bara av litteratur utan av text och information i stort, var ett mycket mer prioriterat ämne i skolorna idag. Jag har själv vuxit upp med en väldigt blandad och brokig litteraturlista och jag har läst både Kitty och Pippi och Tintin och Bibeln och en mängd könsdiskriminerande litteratur och pinsamma sexskildringar och tänk, jag har blivit en kritiskt tänkande antirasistisk feminist ändå. Det är inte det att det inte går. Så har jag visserligen haft ett stöttande sammanhang runt mig. Tyvärr inte skolan, där fanns det noll och intet analys av den här typen. Men massor hemifrån. Det betyder inte att de satt med mig och analyserade när jag läste Pippi (eller Onkel Toms stuga som jag tog mig an redan som sexåring) men jag hade ju någon slags grund med mig i våra generella litteraturdiskussioner.

På grund av de här två sidorna tycker jag att det här är en sådan väldigt svår fråga. Jag kan inte styvnackat säga att det var rätt av Tio Tretton att flytta Tintin till Serieteket. Jag kan inte styvnackat säga att det var helt jävla tokfel av dem att göra det heller. Jag önskar att de inte hade gjort det, men jag kan också se bakgrunden till varför beslutet togs och hur svår den här balansgången faktiskt är.

Och medan jag skriver detta så har Kulturhuset dragit tillbaka sitt beslut, så på ett vis är just den här debatten nu en ickefråga. Men diskussionen den födde inte desto mindre intressant. Hur tänker ni? Är det så enkelt som att allt ska finnas på biblioteken (det gjorde det ju som sagt inte redan innan Tintindebaclet) eller bör det finnas någon form av analys på vilka böcker de har i sitt sortiment och hur ska den gallringen i sådana fall ske?

Vore kul med en mer nyanserad och sansad diskussion än den som rasat på Twitter under förmiddagen, kan jag ju kanske tillägga…

Uppdaterad: Här en fantastiskt bra och nyanserad text från Serieteket.