”The fault in our stars” igen

Johanna Lindbäck läste ”The fault in the stars” och skrev: Den kommer att bli en klassiker, jag lovar det. Så fruktansvärt bra. Och sen ramlade jag på olika ställen över andra minst lika entusiastiska utlåtanden, så jag var tvungen att kolla in den.

Och jag säger bara: Augustus Waters.

Hur kan jag helt plötsligt bli så förtjust i en fiktiv karaktär? Det är verkligen inte likt mig. Mina svåraste fredagsfrågor är när jag måste svara på vilken fiktiv figur jag skulle vilja äta middag med. Jag ser ju inte på karaktärerna som människor. Jag ser dem som redskap för författaren att berätta någonting med. Det betyder inte att jag inte är engagerad i historien, men det här med att drömma om fiktiva karaktärer på midsommar?! Jag har aldrig fattat det.

Tills jag läste om Augustus Waters. Det är en sådan himla bra person. Åtminstone tillsammans med Hazel, som är jag-personen i ”The fault in our stars”. Tillsammans med Hazel utgör Augustus värsta superduon. Han beskrivs som karismatisk på flera ställen och det är han verkligen. Han verkar så genuint superkär i Hazel (alltså: jag hoppas att jag inte spoilar något när jag skriver att han verkar kär, men ni har väl fattat att det är en kärlekshistoria?) och han ordnar världens finaste överraskningspicknick till henne och de har det så fint tillsammans. Alltså: om jag måste drömma om en fiktiv person på midsommarafton väljer jag från och med nu Augustus Waters. Så.himla.skönt.att.ha.ett.svar.

Jag tycker att Johanna missade lite i sin resumé av historien, för en bok som Hazel älskar och författaren till den boken, spelar en jättestor roll i handlingen. Det är förmodligen en av anledningarna till att boken inte blir så himla smetig. Javisst grinar jag när jag läser ”The fault in our stars”. Det blir oundvikligen så när typ alla i en bok har allvarlig cancer. Men boken är dessutom väldigt rolig. Sakerna som Hazel och Augustus säger till varandra är jätteroliga ibland. John Green verkar vara en rolig person (men när han svarar på frågor om boken här – obs! läs inte om ni inte har läst hela boken! – verkar han lite väldigt torr, jag får det inte att gå ihop).

Det finns vissa delar av den här författarhistorien som jag inte tycker är direkt dåliga, men absolut mindre bra. Tur då att jag har Augustus och Hazel med mig. De muntrar liksom upp stämningen.Deras kärlekshistoria är en av de finaste jag har läst. Jag tycker mycket om den.

En annan sak som jag tycker är mycket spännande i boken är referenserna till svensk hiphop. Både Afasi & Filthy och Snook nämns. Det är spännande med sådana referenser. På den där sidan där John Green svarar på frågor om boken som jag nämnde här ovan, berättar han att han gillar svensk hiphop. Det är så roligt när författare smyger in sina egna favoriter i böcker.

Jag gillar Hazels mamma. Jag föreställer mig henne som mamman i Freaks & Geeks, men jag tror att det är fel, för Hazels mamma är nog yngre och kanske något hippare (hon förklarar ju till exempel för sin dotter att ”you don’t take pot” – det kan jag inte föreställa mig att Lindsays mamma skulle göra). Jag tycker om hur överbeskyddande, men samtidigt tillåtande mamman är. På sina ställen blir jag riktigt rörd av deras relation.

Överhuvudtaget tycker jag att karaktärerna i ”The Fault in our Stars” är oerhört arbetade och trovärdiga (det är bara Isaac som jag har lite svårt att få grepp om). Boken är himla fin och jag tyckte väldigt mycket om den. I vinter kommer den ut på svenska. Då ska den heta ”Förr eller senare så exploderar jag” (på Bonnier Carlsen). Jag förstår vad titeln syftar på, men jag är inte så förtjust i den. Det låter så ungdomsbokigt (vilket brukar skrämma bort vuxna läsare) och jag vet ju att man kan vara många år över 15 år för att tycka att boken är fantastisk. Missa inte den här finingen oavsett titeln. Det är absolut en av mina bästa läsningar 2012!