”Udda verklighet” – Nene Ormes

Som sagt: Sara Bergmark-Elfgren tipsade om ”Udda verklighet” när hon diskuterade skräckböcker med Mats Strandberg, Johanna Koljonen och Jenny Milewski i Nyhetsmorgon häromveckan. Jag hade gärna lyssnat till ett mycket längre samtal. Det hinner de ju så sällan med i de där programmen, men Johanna Koljonen var en utmärkt samtalsledare.

Hursomhelst: det var något med Saras tips som direkt fick mig att kolla upp boken, trots att jag klämt och känt på den flera gånger förut och aldrig kommit mig för att ta med mig ett exemplar hem. Jag ångrade mig knappast när jag hade läst det första kapitlet. Eller det andra eller tredje. Ni fattar.

”Udda verklighet” utspelar sig i Malmö. Där bor Udda, som i hela sitt liv drömt verklighetstrogna och skrämmande drömmar. Udda berättar ogärna för någon om sina drömmar och det har inneburit att hon inte har så många fler vänner än hennes granne, Daniel. Han känner till drömmarna och efter en särskilt otäck, föreslår han att de ska gå till platsen där drömmen utspelade sig för att bevisa för Udda att det var just en dröm. Där visar det sig att någonting som Udda drömde om faktiskt har hänt och när Daniel plötsligt försvinner, får Udda stifta bekantskap med varelser som lever i ett ”annat” Malmö. Jag skulle inte kalla det parallellt, det känns mer som att det ligger ovanpå, som att det krävs att man tittar lite noggrannare, som att allting finns i flera versioner. Udda måste ta reda på vem av dessa varelser hon kan lita på för att hitta Daniel och hjälpa honom hem.

Det är nästan omöjligt att berätta vad ”Udda verklighet” handlar om. Eller är det det? Den handlar om Udda, som drömmer verklighetstrogna drömmar, eftersom hon är sär, alltså särskild. Men den handlar ju om en himla massa andra saker också. Om Hemming, om Rådet, om Oraklet, Valerius, Vanadis, Daniel. Väldigt snabbt ger Nene Ormes oss förutsättningarna för det Malmö (eller snarare: de Malmö) som hon skriver om i sin bok. Det finns alla möjligheter för historien om Udda att sväva iväg i en serie av böcker (fortsättningen ”Särskild” har precis kommit ut). Jag skulle välkomna det. Jag finner en alldeles särskild (!) tjusning av författare som placerar sina historier i en bekant miljö, men gör den till något helt främmande. Och jag tycker mycket om hur komplex Udda är, hur Ormes gör en väldigt verklig person av henne. Udda drivs helt och hållet av sin beslutsamhet att rädda sin bästa kompis men accepterar att hennes omvärld ändras framför hennes ögon samt en hel del rätt farliga situationer, för att ställa allting till rätta.

Sen är jag förstås lite förvånad över hur mycket jag tyckte om boken. Det känns inte som en bok som jag ens hade övervägt att läsa för sex år sedan, när Bokhora startade. Då läste jag inte alls speciellt många böcker med magiska inslag. Varför inte? frågar jag mig. Jag tycker mycket om den här utvecklingen.