Varför börjar man röka? För att ens kompisar gör det, för att vara cool? Eller för att man vill testa hur det är efter att ha sett en hemsk dokumentär om rökning och ens mamma precis har fått diagnosen lungcancer. Och sen när mamman dör ett par år senare, då börjar man röka på riktigt.
’Man’ i det här fallet är huvudpersonen i ”Utan titel”. En tjej. Går i nian. Är väldigt vanlig, välanpassad och snäll. Låter inte det okej? Det är bara hennes pappa som tycker att ”vanlig” är ett straff. Han önskar att hon ska vara mer rebellisk, punkig, göra uppror, leva ut. För sån är han. Gråter och lever ut sorgen över sin fru. Pratar om det hela tiden. Ja, pratar om allt. Tar över. När den älskade storebrorsan bodde hemma var det väl okej för då var de två mot honom, men nu har brorsan flyttat till en skola långt bort, så det är bara tjejen och hennes pappa.
Ciggen är hennes hemliga hämnd och frizon. Pappan skulle bli komplett vansinnig om han fick veta, så hon har alltid ett förråd på en avskild plats i ett kolonistugeområde. Smiter dit ibland från skolan, på kvällarna. Drar i sig tre fyra fem cigaretter och känner friden lägga sig.
En dag är det två cigg mindre i det väl gömda paketet.
I ”Vinylprinsessan” hade huvudpersonen en musikblogg. I ”Utan titel” har hon en bakblogg med sin kompis. En bakblogg!! Hej, jag kan köpas för en semla. Älskar bakbloggen alltså. (Och i en alternativ karriär så skulle jag lika gärna ha kunnat satsa på en sån som en bokblogg.) De bakar olika saker på eftermiddagarna, fotar och lägger upp receptet. Satsar på 200 unika besökare per dag.
En annan sak jag gillar med ”Utan titel” är Stockholm i mitt hjärta. Mer exakt Söder, bästa stadsdelen. Årstaviken, Tanto. (Och vet ni var tjejen har fixat sommarjobb? På Bokslukaren vid Mariatorget, för de har ju ett fik längst in och där kan hon baka och sälja. Det sommarjobbet vill jag ha!)
En tredje är hur Anna Charlotta Gunnarson lyckas klämma in ett stort persongalleri med pk-typer: funktionshindrade, invandrare, hbqt, muslimer, alla ska med. Och det känns ändå inte som att jag blir stämplad i pannan och pådyvlad budskap, de känns bara som sköna, riktiga människor.
Den enda gången jag studsar till över något är det en tillsynslärare, och då är det just titeln tillsynslärare. På en högstadieskola nuförtiden? Nej?
Men det är en detalj bara. Jag gillar ”Utan titel” mycket. Papparollen är annorlunda, och det är ett fint samspel mellan honom och dottern (fast det är ju just samspel det inte är, men ni fattar). Karaktären Mio. Grannen John-John. Tjejkompisarna. Musiken. Kvarteren. Popkulturreferenserna. Sorgen. Allt som ryms i den här vanliga tjejens vanliga liv. En del böcker är det svårt att sätta fingret exakt på vad det är man gillar, det är liksom allt tillsammans. Så är det med ”Utan titel”.
