Yngwie J. Malmsteen – Anders Tengner

Det är på sin plats att ropa ett äntligen! för när jag pratat hårdrocksbiografier i officiella sammanhang (vilket jag gjort förvånansvärt ofta för att vara kvinnlig musikointresserad bokälskare) har jag alltid framhållit hur mycket jag längtat efter just en Yngwiebiografi.

Och nu är den här! ” Yngwie J. Malmsteen – såsom i himmelen så ock på jorden”.

Och den är bra. Och matig. Den här barndomsresan som alltid är med i biografier är föredömligt intressant och rolig – den här biografin är oauktoriserad för övrigt, så det är bara prat med vänner, ibland nära, en del perifera, lite exfruar och sådant, ingen Yngwie och ingen Yngwiefamilj (vad som är kvar av den) –  mycket beroende på att Anders Tengner var en vital del av rockscenen på den här tiden även om han aldrig spelat själv, men det bidrar till att skapa trovärdighet i texten.

Det är intressant att se att Yngwie alltid haft en föreställning om sig själv som varit ganska… grandios. Jag tror någonstans att man måste ha det för att lyckas, åtminstone om man vill lyckas i USA. Det har ju Yngwie gjort får man väl ändå säga, trots att en hel del skivor han gjort haft relativt blygsamma försäljningssiffror. Numera är det väl mest gitarrklasser han kör, känns det som, och han har shejpat upp sig en del sedan åttio- och nittotalets gladare dagar. Eller vad man nu ska kalla dem.

Citatet ”You have released (unleashed) the fucking fury” är numera, tack vare Filip och Fredrik, ganska välkänt. Och sådan var Yngwie på den tiden. Det är inga vackra bilder hans två första fruar tecknar av den svenska gitarrhjälten. Fylla, droger, misshandel. Bilder från den här tiden visar också en fyllesvullen avdankad… gris, i brist på bättre ord.

Medlemmar ur hans band vittnar också de om Yngwies grandiosa självbild. Han tål inte att någon kommer och stjäl det minsta lilla av hans thunder, däremot har han själv inga som helst problem med att gå in och stjäla andras, tvärtom. Det gör han ofta och gärna när han ser att någon får mer uppmärksamhet.

Plus att hans band är riktiga grisar själva i många fall. Jag blir genuint ledsen när jag läser om hur de trashar och förstör hotellrum och lever rövare och sen nu, efteråt, berättar om det med sådan där glad stolthet i rösten? De borde ju åtminstone ha vett att skämmas tycker man. Men det är väl bara min upprörda inre morsa speaking.

För läser man rockbiografier så VILL man ju någonstans åt juicen. Fylla och fest och droger och urspårningar extravaganza. Så att man får skaka på huvudet och säga att som de håller PÅ! Och det får man göra ofta i den här boken. Det är bitvis också sorgligt, inte bara att bandmedlemmarna inte har vett att skämmas, också Anders Tengner är påtagligt berörd av mötet med Yngwies exfru Amber och det liv hon lever idag. Här en intervju från 2007, men dagens Amber känns om möjligt än mer skadad av livet, både med och efter Yngwie.

Det är fint att Anders låter det personliga lysa igenom så mycket som han gör i den här boken. Jag hade höga förväntningar på hans ”Access all areas” när den kom (finns i pocket nu) och blev då ganska så besviken. Det här däremot, är ljusår bättre.

Jag kunde inte vara mer nöjd med den första Yngwiebiografin faktiskt. Hatten av! Det ska visst komma en officiell bok från Yngwie också, men jag tror faktiskt inte den kommer vara lika bra trots att det då kommer direkt från hästens mun. Det är en sällsynt spattig häst vi har att göra med nämligen.