Vissa böcker känner man ett större gilla-behov för än andra. ”Wunderkind” tillhör den gruppen. Den kommer ut på förlaget 2244 som fokuserar på litteratur från länderna kring Svarta havet och jag tycker det är behövligt, annorlunda och spännande.
I ”Wunderkind” händer allt i Sofia i Bulgarien och året är 1987.
Huvudpersonen Konstantin är 16 år och ett underbarn på piano som studerar vid Musikskolan för begåvade barn. Jag vill gilla Konstantin. Gärna älska honom. Men jag tror inte jag gör det. Jag har ändå försökt nå dit med de perfekta förutsättningarna för jag tog med den här boken på en lång tågresa. Är det någonstans det är bra att läsa så är det ju såna, right? Så jag läste och kämpade. Nu efter 122 sidor är jag väldigt less på Konstantins ständigt upprepade kritik mot sina klasskompisar och sitt förtryckande samhälle. Obs! Är inte emot förtrycket, är bara emot att sida upp och sida ner läsa hans klagomål om hur alla utom han själv är dumma marionetter som antingen inte fattar något eller inte har någon ryggrad. Det är liksom antingen det eller hans pianolektioner (roligt), eller hur han träffar och ligger eller försöker ligga med tjejer (mindre roligt pga enformigt). Klagomål / piano / tjejer / klagomål / piano… Ja, ni fattar.
Är det någon här som läst hela? Tar det sig, blir det något mer? Jag är ganska färdig med intrigen så här långt, så jag och Konstantin är i trängande behov av ett lyft för att bli *like this*.
7 kommentarer
Åh jag tycker precis (tyvärr) som du! Jag har läst 209 sidor (och de gick väldigt väldigt långsamt). Det händer ingenting från sid 122 till 209. Jag känner varken mer eller mindre för huvudpersonen och väntar på att jag ska fastna. Det är som du säger en bok man så gärna vill tycka om. Nu har den fått ett par veckors paus, men kan tyvärr inte säga att jag lockas av att plocka upp den.
Den blir inte annorlunda, så gillar du inte är det kanske ingen idé! Vi hade den i min Bokcirkel och tokgillade, man får bortse ifrån – eller bara bestämma sig för att gilla – att de är tonåringar med den självupptagenhet det innebär. Boken fick mig att vilja lyssna på klassisk musik! Och att sugas in i hans, ganska ovanliga, tonårsvärld!
Jag gav också upp efter ca 150 sidor. Hade så stora förväntningar och blev grymt besviken…..
Jag har läst hela! Och jag gillade den jättemycket, främst för de musiklaiska beskrivningarna. Tänkte inte alls på att han upprepade sig eller klagade… Recenserade den för Borås Tidning.
http://annikakoldenius.wordpress.com/2013/01/10/recension-wunderkind-av-nikolai-grozni/
Meh… blir ju inte alls sugen att fortsätta läsa nu. Det verkar helt enkelt inte som att jag och Wunderkind är i början på en underbar vänskap.
hehe…. ”Obs! Är inte emot förtrycket.” Jag fattar förstås vad du menar men det lät ändå roligt. =)
Men allvarligt, så låter det ungefär som den där amerikanska dramaserien om ett pianospelade underbarn vars mamma dött och den berömde kirurgpappan drar med barnen till ödemark/alaska/enslig pittoresk småstad. Där var pojken också gnällig tonåring. Har mkt svårt för det.
Hade också höga förväntingar, men gav helt enkelt. Trodde det skulle vara lite mer nutidshistoria om Sovjet ock Bulgarien. Synd, den kunde ha blivit så bra