Det här tyckte jag var en av de stora trenderna 2012, ja kanske började den t o m ännu lite tidigare: Etablerade och ”fina” författare vill skriva barnböcker!
Alltså inte ens ungdoms, utan barn. För små barn. Två vars böcker vi också läst hemma under året, är Sara Stridsberg och Malte Persson. Båda två prisbelönta författare med benen stadigt planterade i högkulturmyllan.
Jag läste först Maltes bok (med illusar av Rui Tenreiro), där var vi t o m på releasefesten. Min son Tage var enda barnet på festen som ägde rum kvällstid på mysiga Haralds Hylla i Aspudden. Tage kranade vin ur tetrorna till kulturelitens förtjusning (mer än en person tog bilder på honom när han låtsades hälla upp vin, utan att fråga oss om det var OK att fotografera barnet) och ormade sig i min famn när det var dags för högläsning. Kanske lite symptomatiskt för den här trenden – releasefesten var för vuxna människor och alls inte bokens målgrupp.
Själva boken då? Jo, den har JoK skrivit uppskattande om här – den heter ”Resan till världens farligaste land” och jag gillar den också massor! Väldigt fin och bra. Däremot har min son hittills varit lite för liten tror jag. Han har haft svårt att koncentrera sig. Tror den passar bäst för lite större barn än 2-åringar vilket ju JoK:s recension också visar. Tage går inte igång på rim och ramsor heller, så det är väl ytterligare en grej, om man har barn som gör det eller ej. Däremot gillar han bilderna och att vi pratar till dem i största allmänhet. Fina detaljer!
Den andra boken då, Sara Stridsberg? Jo. Eller nä. Alltså. ”Mamman och havet” heter den och handlar om en mamma som har ganska stort behov av att få vara ifred, vilket inte syskonen Tiger och Milou riktigt förstår. Till slut dyker mamman ner i toaletten och simmar iväg i havet. ”Ett magnifikt och modernt barnboksäventyr” kallar förlaget denna. Tage ogillar den starkt. Jag är inte heller särskilt imponerad. Vi har försökt flera gånger, men det är dels lite för avancerat språk för honom – OBS då att han läser ovanligt avancerad litteratur för sin ålder och har ett bra ordförråd – dels går han inte igång på illustrationerna alls. Anna-Clara Tidholm har gjort dem, så det är inte kattskit. Men för Tage funkar det inte. Kanske bidrar jag till att skapa ointresse för den här boken eftersom jag själv tycker den inte riktigt funkar för barn – men å andra sidan avskyr jag att läsa t ex Byggare Bob-böckerna som Tage fullkomligt ÄLSKAR, så tror inte det.
Kom på en till, fast hon är redan och nosar i det yngre träsket: Johanna Thydell är en ungdomsförfattare som jag tycker är väldigt duktig och härlig och hon har också hoppat på barnbokstrenden. ”Det är en gris på dagis” heter boken hon har skrivit (Charlotte Ramel har illustrerat) och nu DEN älskar Tage vanvettigt. Han kallar boken för ”ensamma grisen” och kan läsa den flera gånger om dagen. Det handlar om en gris som bor ensam en bit från dagis och en dag smugglas in på dagiset av ett gäng ungar. Sen kommer personalen på honom och går till handgripligheter i sina försök att få ut honom. Den här gillar jag också och jag tror jag vet varför vi båda gör det. Det är massor av igenkänning och referenspunkter, något som kanske saknas i de föregående böckerna. Ungarnas dagisdag följer liknande mönster som Tages dagisdag, så vi kan diskutera handlingen och Tage kan komma med egna inpass på ett sätt som jag tror han uppskattar väldigt mycket.
Men det här är också helt beroende på vad man har för sorts barn förstås och vad de går igång på när det gäller litteratur, det är så väldigt olika. Tage och jag pratar ganska mycket när vi läser böcker, jag försöker relatera till hans egen värld för att han ska kunna förstå och göra kopplingar och han tycker märkbart om när han kan göra det. Vi refererar båda gärna till böcker i vår vardag och jag gillar att han, när han leker eller är med om något, ofta hänvisar till att det här är precis som Halvan, eller nu gör vi likadant som Gittan etc. Så jag tror det är mer vardag han gillar, och mindre ”tomtar och troll”. Alla är olika!
Jag tänker om den här trenden – att skriva för barn är en konst som nödvändigtvis inte hänger ihop med om man är duktig på att skriva för vuxna eller ej, vilket Saras bok bevisar. Men jag tror att många vuxenförfattare tänker lite så där ”hur svårt kan det vara”. BU-lit blir ju gärna lite så behandlad.
Jävligt svårt tror jag.
5 kommentarer
Hej Johanna! Jag skrev en kommentar till de här recensionerna som blev rätt lång och den hamnade därför på min egen blogg. All heder åt dig som lyfter det svåra med att skriva barn- och ungdomsböcker men jag tycker också att man kan fundera på det svåra med att skriva bra barnboksrecensioner.
http://bladdrabladdra.blogspot.se/2013/01/alla-kan-recensera-barnbocker-val.html
Hej Janina! Eftersom jag är osäker på om min kommentar öht publicerades på din blogg (den försvann tre ggr när jag försökte trycka på skicka) så kommer mitt svar här också. Vi är väl kanske inte helt överens om vad syftet med bokhora är, eller de texter jag skriver, eller vad som krävs för att man som privatperson ska få skriva om böcker.
—-
Jaha. Föga förvånande så håller jag inte med dig – eller så här: Jag tycker att man alltid ska ha respekt för författare, oavsett genre de verkar inom. Och det tycker jag att jag har genom att ta in mitt barns perspektiv. När jag skriver om vuxenböcker (och väldigt ofta även om ungdomslitteratur eftersom jag tycker skiljelinjen mellan de två genrerna är väldigt svag) så gör jag det ur ett enda perspektiv: vad JAG tyckte om boken. Det är inte något allmänt objektivt baserat på många års studier. Detsamma gäller när jag recenserar serieromaner – en genre som jag läser ganska lite ur, eller ännu värre, fantasy eller scifi, som inte bara är en genre jag läser lite av, utan också tycker är genuint tråkig. Men jag skriver ju om sådana böcker ändå, i de fall jag läser dem. Utan att ha en enda högskolepoäng i litteratur. Det här tangerar diskussionen om huruvida Jessika Gedin bör ha läst Lagerlöf eller ej – ja, om det är hennes jobb så tycker jag det ingår i arbetsuppgiften. Om det inte är hennes jobb, så behöver hon för all del inte ha gjort det för att få ta sig rätt att tycka att olika sorters böcker är bra eller dåliga.
Jag skulle t ex aldrig få för mig att professionellt recensera böcker, vare sig, vuxen-, ungdoms- eller barn, för jag tycker inte att jag har på fötterna i någondera genre (möjligtvis musikbiografier, men det är nu också ett ganska smalt område). Men privat gör jag ju det, på bokhora. Och då är det utifrån vad JAG tycker, en enda person. Inte utifrån givna mallar eller utifrån något litteraturvetenskapligt anslag.
När jag skriver om barnböcker, just nu främst bilderböcker eftersom min son är i den åldern, så gör jag det utifrån två perspektiv: Mitt och hans. Detta eftersom vi inte alltid tycker lika. Och det tycker jag är en viktig aspekt att belysa. Vi föräldrar kan ju sitta i evigheters evigheter och välja litteratur som vi tycker är rolig och bra för barnen men det blir bara blahaj av det, för det är inte alls vad just det barnet gillar i litteraturväg. Det tycker jag är mer oärligt mot mina läsare. Att skriva om barnböcker och sedan inte med ett ord nämna att min son verkligen avskyr böckerna. Jag tycker det viktigaste som förälder är att uppmuntra till läsning och tillsammans diskutera vad man läst och hur man upplever boken. Åtminstone när barnet är två år, som min son är. Det är ett perspektiv jag som amatör kan tillföra som kanske ger något extra istället för det vetenskapliga anslaget.
Men jag ser egentligen ganska liten skillnad på hur jag resonerar när jag skriver om min egen läsning och den jag gör tillsammans med min son. Det är personligt, utifrån vad jag eller jag/han tycker. På något annat sätt kan jag inte skriva, för jag har inte utbildning eller kunskap för något annat. Eller jo! Jag tar faktiskt även in andras åsikter i vuxenlitten. Om jag vet att min mamma läst, eller min syrra, eller min pappa, eller min man. Eller min bästa vän. Eller någon annan bokbloggare. Eller en ”riktig” kritiker på någon av de stora tidningarna. Då kan jag fälla en kommentar om det, eller ibland bygga texten om boken utifrån någon annans åsikt. Ett sådant exempel är när jag skrev om Caitlin Morans recension där jag utgick ifrån Martina Lowdens åsikter om boken.
Så jag tycker din reaktion är lite dubbelbottnad – jag som bokbloggare på en stor blogg ska alltså lämna ute barnets perspektiv och skriva utifrån ett litteraturvetenskapligt när jag skriver om barnböcker jag och min son har läst tillsammans, men när jag skriver om vuxenböcker som jag själv har läst är det helt okej att blanda in andra eller enbart basera det på någon slags ”jag tycker”-grej och igga kontext etc helt? Tolkar jag dig rätt då?
För då blir det knepigt. Jag har nämligen som jag tidigare skrev, inte en enda poäng i litteraturvetenskap. Jag har inte utbildning som räcker att recensera vare sig vuxen- eller barnböcker på något annat sätt än det jag gör idag. Jag fixar inte att skriva om böcker alls utifrån ett vetenskapligt anslag. Oavsett genre.
Hej igen!
Vad konstigt att det inte gick att posta din kommentar på min blogg.
Ja, vi tycker olika i frågan om huruvida det är intressant och relevant att låta din sons läsning vara utgångspunkten i en bilderboksrecension. Men det är helt okej, tycker jag, man tycker ju inte alltid lika. Jag uppskattar dig som skribent och bloggen Bokhora och förhoppningsvis uppskattar ni också att läsare ibland hör av sig med synpunkter på vad vi tycker kan bli bättre på er blogg.
En sak vill jag dock vara tydlig med: jag tycker inte att man måste ha läst litteraturvetenskap för att få skriva om böcker på en blogg. Jag gillar det demokratiska med bloggforumet: att alla får vara med och tycka till. Och jag ser mig själv i allra högsta grad som amatör eftersom jag varken är journalist eller har någon examen i litteraturvetenskap. Så amatörer är vi båda som jag ser det, och det är det inget fel med.
Men även om man saknar högskolepoäng i ett ämne så kan man ju göra sitt bästa för att ha ett kritiskt och seriöst förhållningssätt. Man kan försöka sätta sig in i det ämne man ska skriva om så gott man kan. Det behöver inte betyda att man har ett litteraturvetenskapligt perspektiv, tycker jag, (vad nu det är?). Men att göra en analys av text (genre, intrig, språk, karaktärer med mera) och bilder och hur de kompletterar varandra är en bra och vettig utgångspunkt när man recenserar en bilderbok.
En recension får gärna vara subjektiv, något annat går ju inte. I slutändan handlar det om en enskild persons åsikter. Men subjektiv är inte samma sak som att man inte alls motiverar ställningstaganden utan bara tycker att något är bra eller dåligt.
Vad gäller vuxenböcker så gör jag ingen åtskillnad där. Det vill säga: jag tycker att det är schysst och ärligt mot författaren att göra så gott man kan för att förklara varför man tycker om eller inte tycker om boken. Vill man lyfta in andras synpunkter är det fine, men jag tycker nog inte att andras (omotiverade) åsikter ska få vara huvudargumentet i recensionen.
Hur mycket man vill läsa på och sätta sig in ett ämne väljer ju naturligtvis den enskilda bloggaren. Men om man väljer att skriva på en väldigt stor blogg om något man inte är så insatt i så får man nog räkna med att andra som också engagerar sig i ämnet kommer att höra av sig och flagga för saker som de tycker man kan ha missat.
Och jag personligen hade velat ha mer analys (som gärna får vara på amatörnivå) och mindre tyckande i just den här bilderboksrecensionen.
Allt gott,
Janina
[…] för vuxna automatiskt kan skriva för barn, vilket Johanna Öberg på Bokhora faktiskt också funderade kring nyligen. Jag tror det kan vara svårt att anpassa sig till det mer kompakta formatet: allt måste vara så […]
Har kritikerna fortfarande med böckerna att göra? – nytt barnboksakademiskt samtal på SBI
Hur tänker barnbokskritiker? Vilka skriver de för, var skriver de och hur kritiska är de? Vilka är intresserade av barnbokskritik i dagens läge? Hur ser förhållandet ut mellan barnbokskritik och annan barnkulturkritik? Tillsammans med Svenska Barnboksakademin arrangerar Svenska Barnboksinstitutet (SBI) ett panelsamtal med Mats Kempe, författare/bibliotekarie/kritiker, Lena KjersénEdman, litteraturvetare/kritiker/bokbloggläsare och Malena Janson, barnkulturkritiker/forskare/filmredaktör. Moderator: Jan Hansson, Sbi.
Torsdag 21 februari kl 18 på Svenska barnboksinstitutet. Fri entré.
Läs mer på Svenska Barnboksinstitutets webbplats.