”Americanah” – Chimamanda Ngozi Adichie

Jag läser Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah” och jag tänker väldigt mycket på den amerikanska komediserien Portlandia, eller särskilt en scen där ur. Det är scenen här ovan.

När huvudpersonen i ”Americanah”, Ifemelu, vill hämnas på sin amerikanska pojkvän, Blaine, efter ett gräl, äter hon billig choklad och inte den ekologiska sorten som han föredrar och som hon alltid äter tillsammans med honom. Det hälsomedvetna, ekologiska och närodlade är en symbol för det amerikanska när Ifemelu flyttar tillbaka till Nigeria efter flera år på andra sidan Atlanten.

Ifemelu och Obinze träffas i hemlandet Nigeria när de är tonåringar, men Ifemelu flyttar till Amerika för att plugga och det händer något som gör att paret förlorar kontakten. Obinze blir kvar i Nigeria, men hamnar så småningom i Storbritannien. Där tvingas han försörja sig på att städa toaletter, vilket han aldrig kunnat föreställa sig under sin medelklassuppväxt i hemlandet, när han drömde om Amerika. För Ifemelu går det bättre. Hon startar så småningom en blogg om att vara svart icke-amerikan och den blir väldigt framgångsrik. Blogginlägg finns emellanåt insprängda i kapitlen som handlar om Ifemelu (det här var något som jag trodde att jag skulle ha väldigt svårt att acceptera innan jag började läsa boken – men jag tyckte mycket om blogginläggen, de var välskrivna och mycket tankeväckande).

”Americanah” är en bok om ras. Även om Nigeria inte blint för det, blir Ifemelus hudfärg tydlig när hon flyttar till Amerika. Där blir den någonting på samma gång extremt närvarande, som någonting som många undviker att prata om. En kvinna i boken kallar konsekvent sina svarta väninnor och kollegor för vackra. Alltså inte som en beskrivning utan som en ersättning. Chimamanda Ngozi Adichie berättar leende om det på Internationell Författarscen, det är en erfarenhet som hon har hämtat från en väninna, men jag är mer förvirrad än road. Varför gör vi vår tillvaro så svår?

Ifemelus blogginlägg är ofta träffsäkra och hennes bild av amerikaner och västerlänningar är såväl obekväm som roande. Många av personerna i ”Americanah” är mycket endimensionella, de är redskapen för författaren att få fram sin poäng. Det gäller såväl amerikaner som nigerianer. Den enda som tillåts vara reflekterande är Ifemelu. Och till viss del även Obinze. Men Ifemelu är utan tvekan stjärnan i boken. Även om en del av boken handlar om när Obinze är i England, är Ifemelu den som för handlingen framåt, vars agerande får konsekvenser för såväl henne själv, som för Obinze och många andra människor runt omkring dem. 

Jag saknar någon att diskutera ”Americanah” med. Den väcker en hel del inom mig, Chimamanda Ngozi Adichie sätter strålkastaren på en del sidor av mig själv som jag helst inte vill veta av. Därför är ”Americanah” en såväl givande som viktig läsning.