Jag läser Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah” och jag tänker väldigt mycket på den amerikanska komediserien Portlandia, eller särskilt en scen där ur. Det är scenen här ovan.
När huvudpersonen i ”Americanah”, Ifemelu, vill hämnas på sin amerikanska pojkvän, Blaine, efter ett gräl, äter hon billig choklad och inte den ekologiska sorten som han föredrar och som hon alltid äter tillsammans med honom. Det hälsomedvetna, ekologiska och närodlade är en symbol för det amerikanska när Ifemelu flyttar tillbaka till Nigeria efter flera år på andra sidan Atlanten.
Ifemelu och Obinze träffas i hemlandet Nigeria när de är tonåringar, men Ifemelu flyttar till Amerika för att plugga och det händer något som gör att paret förlorar kontakten. Obinze blir kvar i Nigeria, men hamnar så småningom i Storbritannien. Där tvingas han försörja sig på att städa toaletter, vilket han aldrig kunnat föreställa sig under sin medelklassuppväxt i hemlandet, när han drömde om Amerika. För Ifemelu går det bättre. Hon startar så småningom en blogg om att vara svart icke-amerikan och den blir väldigt framgångsrik. Blogginlägg finns emellanåt insprängda i kapitlen som handlar om Ifemelu (det här var något som jag trodde att jag skulle ha väldigt svårt att acceptera innan jag började läsa boken – men jag tyckte mycket om blogginläggen, de var välskrivna och mycket tankeväckande).
”Americanah” är en bok om ras. Även om Nigeria inte blint för det, blir Ifemelus hudfärg tydlig när hon flyttar till Amerika. Där blir den någonting på samma gång extremt närvarande, som någonting som många undviker att prata om. En kvinna i boken kallar konsekvent sina svarta väninnor och kollegor för vackra. Alltså inte som en beskrivning utan som en ersättning. Chimamanda Ngozi Adichie berättar leende om det på Internationell Författarscen, det är en erfarenhet som hon har hämtat från en väninna, men jag är mer förvirrad än road. Varför gör vi vår tillvaro så svår?
Ifemelus blogginlägg är ofta träffsäkra och hennes bild av amerikaner och västerlänningar är såväl obekväm som roande. Många av personerna i ”Americanah” är mycket endimensionella, de är redskapen för författaren att få fram sin poäng. Det gäller såväl amerikaner som nigerianer. Den enda som tillåts vara reflekterande är Ifemelu. Och till viss del även Obinze. Men Ifemelu är utan tvekan stjärnan i boken. Även om en del av boken handlar om när Obinze är i England, är Ifemelu den som för handlingen framåt, vars agerande får konsekvenser för såväl henne själv, som för Obinze och många andra människor runt omkring dem.
Jag saknar någon att diskutera ”Americanah” med. Den väcker en hel del inom mig, Chimamanda Ngozi Adichie sätter strålkastaren på en del sidor av mig själv som jag helst inte vill veta av. Därför är ”Americanah” en såväl givande som viktig läsning.
7 kommentarer
Hej! Jag upplevde också att jag saknade att diskutera Americanah efter att jag hade läst den! men jag var otroligt entusiastisk och tyckte så mycket om det tema som boken handlade om. just hur olika människor nyansera sina uttalande och även sitt beteende utifrån vilken etnicitet både sändare och mottagare har i ett samtal- det är naturligtvis knepigt men facinerande. aldrig har jag läst en författare som satt fingret på detta utifrån flera perspektiv i samma bok och på ett samhällsperspektiv utifrån blogginläggen och även från Adichies framträdande på Internationell författarscen. läste NW av Smith innan och tyckte även mycket om den, vissa likheter finns men när det gäller att spegla en större bild av samhället så slår Adichie Smith´s bok med hästlängder. Vad tyckte du var mest jobbigt? själv tycker jag att den snällheten hos den vita medelklassen är obekväm, eftersom den troligtvis grundar sig i något annat. t.ex.dåligt samvete eller oförmåga att vara ärlig och diskutera den hierarki som finns i samhället och vilka fördelar det ger dem. vänligen, Liv
Jag har verkligen funderat på mitt svar, Liv. Tack för din intressanta kommentar. Jag blir illa till mods av Ifemelus amerikanska arbetsgivare och av hennes amerikanska pojkvänner. Jag tycker att de är en aning endimensionella, vilket jag tror är en poäng hos Adichie. Det är lite som att hon håller fram en spegel framför läsaren. Man får se sina allra fulaste sidor och kanske även sina fördomar. Men jag tycker att även de nigerianer som hon träffar efter hemkomsten är endimensionella. Jag vet inte ens vad jag hade velat ha istället, hur de hade kunnat utvecklas, men Ifemelu tillåts ju vara såväl eftertänksam som impulsiv som god som fånig. Hon är förvisso huvudperson, men jag hade gärna sett att hennes förste amerikanske pojkvän hade varit lite mer nyanserad? Eller, är han kanske det? Vad tycker du?
[…] mer: Adlibris, Bokus, GP, SvD, Albert Bonniers Bloggat: och dagarna går…, bokhora, […]
har precis läst den engelska versionen. Håller med att gestaltningen av männen blir lite märklig/idealtyp-isk, vilket jag misstänker är för att forma Ifemelus resa genom land/kultur/ras. Dock tycker jag det mest intressanta är att huvudpersonen är en huvudperson, alltså en fiktiv figur och allt hon säger är figurens ord, inte författarens. Jag har brottats lite med om det går att se markeringar av det slaget där författaren gör en skillnad mellan visdomen som Ifemelu sprider och en gestaltning av denna figur som debattör. Är inte säker om det vart så bra…
Hej. Har precis läst ”Americanah” och verkligen gillat den. Jag tycker hon visar hur mycket ras betyder och förekommer i samhället. Och vilka konsekvenser det får ffa individuellt men säkert också på ett strukturellt plan. Jag uppskattade att en fick lära känna huvudpersonen innan och utan, utan att dela upp sig ml flera personer. Boken är fantastisk både som episk berättelse och skildring av hierarkier i samhället idag. Tänk att alltid vara sist i rang och förhålla sig till det.
Underbar bok liksom andra hon skrivit.
[…] NgoziDu kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokhora och […]
[…] dagarna går…, Enligt O, Lyran, C.R.M. Nilsson, Bibliobuster, Feministbiblioteket och Bokhora. I Vi läser kan du läsa en intervju med Chimamanda Ngozie […]