”Än klappar hjärtan” – Helena von Zweigbergk

Ibland är man ju lite ”okej, nu kommer den här jätteduktiga författaren med en ny bok och den är säkert jättebra och jag får väl ta och läsa den då… jaja, nu kör jag… snart… ska bara…”. Inte så stor entusiasm helt enkelt. Kanske för att man tror man vet ungefär vad man förväntar sig? Eller för att man förväntar sig något ganska jobbigt med tanke på tidigare ångestböcker? Ja, min förhandsinställning till ”Än klappar hjärtan” var inte av arten att jag kände för att tälta utanför närmaste bokaffär för att hinna före fotbollslaget. Men jag skaffade ett ex och började läsa ändå, och SOM jag gillade.
Ååååh!
Den här är annorlunda motför ”Ur vulkanens mun” och ”Anna och Mats bor inte här längre”, och ändå känner man definitivt igen det Helena von Zweigbergkska. Framförallt att det är så himla bra!

En berättelse om tre väldigt olika systrar och deras familjer. Systrarna är mellan 40 och 50, och nu har de nästan nått den där punkten i livet där det är som det är. Man får börja räkna ihop resultatet och försöka bli nöjd med det. Hur lyckad blev man, hur är ens äktenskap, hur är man själv och vad ska man göra med andra halvan av livet? För den yngsta systern Lena är den andra halvan av livet dessutom extremt kort för hon har fått cancer och har enligt läkarna bara några månader kvar. Under en sommar ställs allt på sin spets för de tre, och vad detta ”allt” är varierar mellan systrarna.

Jag tycker om det så mycket! De tre huvudpersonerna och rösterna funkar hur bra som helst, och man vill alltid veta mer om de två man för tillfället inte läser om. Och att man får tre helt olika äktenskap / förhållanden och kan relatera till kriserna i dem allihop. Älskar också att Sandra och hennes man Per är dansare, och att det inte blev det framgångsrika yrkeslivet som Per tycker han förtjänar. Den konstnärliga bitterheten, sååå bekant. Ja, och så Lena och hennes utmätta tid. (Och distriktssköterskan Holger!)

Det låter kanske som en massa små bitar och trådar och en risk för att det ska bli snuttigt? Inte alls. Systrarna glider in och ut men det är så skickligt gjort. Ingen blir otydlig eller utfyllnad, och alla bär lika starkt upp sin del. Jag uppskattar verkligen det förhållandevis stora persongalleriet också och att det inte bara är fokus på tex Astrid och hennes man Henrik. Så bra! Jag är verkligen glad att jag läste och glad att jag inte fick precis vad jag förväntade mig utan något annat och ännu mer intressant.