Cat Marnell

Åh! Det här är min bästa… inte Guilty pleasure heller, men är så omåttligt fascinerad och fängslad av den färgstarka Cat Marnell.

Jag vet inte vad man ska kalla henne. En socialité? Som Lee Radziwill. Åtminstone en socialité på Cat Marnells oefterhärmeliga vis. Jag tänker så här: Att bo på Manhattan, låt vara i ett minimalt kyffe, kostar ändå ganska mycket mer pengar än vad man kan tjäna genom att skriva skönhetsartiklar på XOJane. Om man dessutom har dyra vanor vad gäller kläder etc och ett drogberoende ovanpå det.

Cat Marnell är osams med föräldrarna. Mest pappan, som är någon sorts framstående psykiater och som verkar ha medicinerat Cat sedan barnsben (emellanåt skyller hon sitt drogberoende på honom). Men jag tror ändå att det finns någon slags familjefond eller dylikt, från vilken hon får en del pengar. För annars får jag icket ihop det. Hon är jämt ute på fester, skriver lite ibland. Ibland intervjuas hon i långa välskrivna artiklar om fenomenet Cat Marnell – alla verkar bli lika fängslade som jag. Ibland syns hon på vimmelbilder och man vill alltid, alltid se ut som Cat. Trots att hon ibland ser alldeles förfärlig ut. Men det är något där.

Det här är alltså inte en roman. Det här är inte fiktion. Cat Marnell är alldeles i högsta grad levande och finns på twitter och skriver (skrev) krönikor i Vice och får sparken från jobb och är förvånansvärt öppen med sitt liv och leverne.

Och nu ska hon ge ut en bok. Jag är lyrisk och längtar!

Tror att även JoL gör det, har för mig att vi delat denna Cat Marnell-besatthet på twitter någon gång. Så vi är åtminstone två bokhoror kan jag tänka, som ivrigt väntar på denna lilla bok. Med ett förskott på 500 000 dollar, så lär det väl bli helt extraordinärt. Lars Norén, här är receptet på hur du skulle levt för att kunna inkassera så stort förskott att det hade räckt till ett litet hus i Provence. Oh så mycket enklare, hade du bara varit en nerknarkad överklasstjej på Manhattan som aldrig behövt ta ansvar i hela ditt liv.