”Den krympande hustrun” – Andrew Kaufman

Liksom Johanna L blev jag någonting i närheten av besviken när jag började läsa Andrew Kaufmans ”Alla mina vänner är superhjältar”. Jag hade ju hört så himla mycket bra om den i flera helt vitt skilda sammanhang. Johanna L skriver: Jag har alltid svårt för böcker som ska vara ”roliga” även om den här förmodligen inte uppfattas som gapflabbig, hahaha-humor, utan lite mer cynisk. +1 på det. Jag har svårt för skönlitterära böcker som ska vara roliga (sedan kan jag tycka att t.ex. Augustus Waters i ”The fault in our stars” är j ä t t e rolig emellanåt).

Men sedan stod jag på Pocketshop på Stockholm Central och hade en 90 minuters tågresa framför mig och jag hade letat i bokhyllan på morgonen och inte hittat någonting som jag var sugen på (som när man står och kollar in i garderoben innan en fest och har en miljard klänningar men ”ingenting att ha på sig”), så jag hade liksom okejat ett inköp den dagen*.

Där och då kändes Andrew Kaufmans ”Den krympande hustrun” som en kalasidé. Tunn, fyndig baksidestext och illustrationer av Stina Wirsén. Och även om ”Den krympande hustrun” inte är gapflabbig, är den smart, intressant och ibland även skrockande. Den inleds med ett rån, där en bankrånare inte ber om några pengar utan om grejer med affektionsvärde från rånoffren. Jag är inte på det klara med om rånoffren ger grejer som inte har tillräckligt stort affektionsvärde i rånarens ögon eller varför rånaren känner att han straffar vissa och belönar vissa (ett par upptäcker att deras bebis… skiter pengar medan en kvinna vaknar och upptäcker att hennes man är en smältande snögubbe). I centrum för berättelsen står ett jag och hens familj; det innebär en fru och en liten son. Plötsligt upptäcker frun att hon krymper. Ganska mycket. På bara några dagar kommer hon ha krympt så mycket att hon inte finns kvar. Kanske finns det en sensmoral här?

Jag gillar parallellhistorierna och metaforerna, till exempel biljakten efter att en man blivit bestulen på sitt hjärta. ”Den krympande hustrun” är en riktigt fin liten bok. Kanske, men det är ett stort kanske, ger jag mig på ”Alla mina vänner är superhjältar” efter denna. Vi får välan se.

* Det blev två. ”Den krympande hustrun” och Haruki Murakamis ”1Q84 bok 1” som jag läst ungefär halvvägs men inte kommit vidare i. Kanske i pocketformat så att den är lättare att bära med sig?