Det här är inte en recension

Egentligen var det inte ens den här boken jag skulle läsa, jag skulle börja på ”Ärkeängeln” men så hade lampan på min sida av sängen gått sönder och jag bara ORKADE inte gå upp och hämta ny glödlampa och så… en lång historia kort, jag köpte snabbt ett exemplar av Caroline Hainers bok ”Inte helt hundra” online, som e-bok och läste i paddan istället.

Sån är jag. Lat.

Och varför det här inte är en recension beror på att jag tycker att jag känner Caroline lite för väl för att jag ska vara helt bekväm i tyckandet. Jag vet inte om Caroline håller med, men jag har i alla fall varit hemma på en sådan där spelkväll som Caroline beskriver att hon och hennes kille har i boken. Det var f ö just så trevligt som det beskrevs.

Och därför kan jag ju förstås identifiera personer i hennes roman och så vidare och det står också i vägen för att jag ska kunna recensera. Sedan om jag identifierar rätt eller inte, det är ju alltid problematiskt när man tror att något är självbiografiskt.

Så är det inte så.

I alla fall, det jag tycker är intressant med Carolines bok, en aspekt som inte så ofta tas upp i litteratursammanhang är detta:

Många halvunga män (min egen man inkluderad) skriver ju gärna om hur det är att vara kille och inte riktigt våga binda sig, inte ge sig hän i en relation. Att vara den som alltid säger ”det är inte dig det är fel på, det är mig” och så tycker de sig nöjda med det, på grund av att de har ju erkänt sig vara kassa på relationer, de kan erkänna att de har ett problem.

Men de vill inte göra något åt det.

Så det som Caroline delvis tar upp, är ju hur det är att vara tjejen/kvinnan i de där relationerna, det andra perspektivet på alla de där halvunga strulpellarna som har det så svårt i relationerna. Att vara mottagaren. Hur känns det? Det tycker jag är en ny aspekt som jag inte sett så mycket av förut. Inte att jämföra med chicklittar där alla får varann på slutet så att säga när han kommer på att han kan ju inte leva utan henne i alla fall, utan mer det här trasiga, kanske det mer verkliga. Jag har i alla fall lättare att identifiera mig här, jämfört med hur det känns inför kvinnliga huvudpersoner i de där chicklittarna.

Och att huvudpersonen som ju också är den i förhållandet som är bad guy emellanåt (kanske hör f ö de där sakerna ihop, vem man väljer och hur man själv är, rädd/orädd) jobbar på sitt sätt att vara i relationer. Går i terapi. Gör något åt det. Till skillnad då från majoriteten av de manliga huvudpersonerna. Att det ju faktiskt är utveckling. Att jobba med sig själv. Inte något hips vips, alla får varann bara för att man inte kan leva utan varandra i alla fall, sen.

Det kändes… Nytt på något vis.