”Eleanor & Park” – Rainbow Rowell

”Eleanor & Park”. Jag vill bara nypa den här boken i kinderna och säga gulle, gulle, gulle. Den ÄR så fin.

Eleanor har precis fått flytta hem till sin mamma, sina småsyskon och sin styvpappa efter att i ett år ha bott på en soffa hos en gammal väninna till mamman. Anledningen var att hennes styvpappa sparkade ut henne. Man kan utan överdrifter beskriva Eleanors hem som misär. Styvpappan är fruktansvärd, mamman och småsyskonen är kuvade. Det finns inga pengar så de bor i ett pyttepyttelitet hus där alla ungar delar på ett rum och tre av dem sover på golvet. Eleanor har inte ens en tandborste, och mamman får typ smyga ut och köpa mat.
Första dagen hemma ska Eleanor ta skolbussen. Det blir nästa misär. Alla stirrar på henne, alla skriker åt henne, alla har sina bestämda platser.
Till slut faller en kille nästan längst bak till föga och väser åt henne att sätta sig där.
Den killen, det är Park.
I början (flera dagar, veckor) sitter de bara tysta bredvid varandra, men sen märker Park att Eleanor tjuvläser hans serier. Han börjar dela med sig. Sen börjar de säga hej. Sen börjar de prata. Om musik till exempel. Park spelar in ett kassettband med bra låtar. De pratar ännu mer. Och…

Gillar jag det här lika mycket som ”Jellicoe” eller ”The fault in our stars”, tänker jag medan jag läser. Nej, det gör jag inte. Men bara ATT jag tänker det är ju svinbra. Jag gillar det alltså ändå jättemycket.
Rainbow Rowell är en hejare på två saker. Den första är karaktärer. Eleanor, Park, Eleanors kompisar DeNice och Beebi (älskar de två!), Parks koreanska mamma och hans helamerikanska pappa, läraren i engelska. Ja, nästan alla. Ett helgjutet persongalleri. Alla finns. Den känslan; de här personerna måste vara på riktigt. Och som man vill vara med dem! De är roliga, smarta och ironiska.

Den andra saken Rainbow Rowell är en hejare på är att beskriva hur det känns att bli kär. Det var evigheter sen jag läste så här fina och rätta beskrivningar av tex hur ens hand plötsligt får en funktion efter sexton år – eftersom den nu har hållit i Eleanors hand, och det var ju det som var vitsen. Eller huden. Eller munnen. Eller allting. De här beskrivningarna blir som små smycken för de är så originella, och ändå helt enkla och naturliga. Fantastiskt bra. Allt är både stort och pyttelitet på samma gång, och det är ju exakt så när man blir förälskad. Ett lillfinger kan kännas huuuur mycket som helst.

Okej, så vad är problemet? Jo, mitten.
Det är en jättebra början. Eleanor flyttar hem, man vet att hon har varit borta ett år, och sen börjar pusselbitarna till det och hennes hemska hemmiljö läggas, och samtidigt så blir hon och Park kära. Bra, bra. Men efter det kommer då det svåra mittenpartiet där de mest står och trampar. Det är en amerikansk bok, utspelar sig 1986, och det är hela tiden ”du får inte prata med killar, ni får inte vara ensamma på ditt rum med dörren stängd”, otroligt sedesamt, och den där avhållsamheten lägger sig lite som en filt över hela storyn. Det blir för repetitivt, och det håller i sig tills det är dags för en dramatisk upplösning.

Lite problem har jag också med att de här två, trots alla deras stora hinder i livet, känns så hela och självklara. Utan att jag kan förklara varför, för tänk på Eleanors fruktansvärda stvypappa tex. Allt med hennes familj är ju hemskt. Men ändå, jag tror på Eleanor och Park från första början, och det gör att jag får mer gulle, gulle-känsla istället för den där extra djupa ”Jellicoe Road”-känslan. I den boken var jag aldrig säker på hur det skulle gå för Jonah och Taylor förrän sista sidan. Men ”Eleanor & Park” är verkligen superfin, superromantisk och supergullig. Så roliga formuleringar. Så fina dialoger. Så fina föräldrar! Jag läser och ooh-ar över kärleksbeskrivningar, men jag behöver inte greppa efter näsduksförpackningen och jag känner inte ett behov av att starta en hashtag. Men som sagt, ”Jellicoe Road” och ”The fault in our stars” spelar i en egen liga och det är lite orättvist att jämföra med dem. Jag tycker ”Eleanor & Park” är superbra. Ni borde läsa den. Det tycker John Green också.