Lika bra som Gillian Flynn? Man kan ju alltid hoppas!

Njajooonja, kanske sådär halvt om halvt, men det var Sarah Dessen som på twitter tipsade om ”Reconstructing Amelia” av Kimberly McCreight och då använde hon ”den är lik ”Gone girl” som beskrivning. Jag kastade mig på köp-knappen.

Och jo, lite lik är den i uppbyggnad. Två berättare, den hårt jobbande advokaten Kate och hennes tonårsdotter Amelia. Boken börjar med att Kate blir uppringd av Amelias fina skola om att hon måste komma och hämta sin dotter genast för hon är avstängd. Det här är så oväntat för Amelia är en jätteduktig elev, har högsta betyg i allt, hamnar aldrig i trubbel. Men Kate åker ju iväg. När hon kommer fram möts hon av polisen. Amelia är död, hon har hoppat från taket på skolan. Självmord?! Det känns ännu mer overkligt och chockartat, för Amelia har inte visat några som helst tecken på depression. Men det står ju ’sorry’ sprejat på en vägg där uppe på taket. Vad hände egentligen? Kate börjar undersöka. I andra kapitel får man Amelias liv sista veckorna fram till dödsfallet. Mess, facebookstatusar, vanliga berättande kapitel, en skvallerblogg från skolan.

Och jo, lite lik är den i kvalitet också för Kimberly McCregiht kan verkligen skriva. Yes mam. Det här är både psykologisk spänning och väldigt bra personporträtt, och så är det en sån där grundspänning som framför allt i andra halvan får mig att sträckläsa. Allt är ju faktiskt väldigt bra.
Men.
Gillian Flynn? Hon är ju så… så… så… min författaridol faktiskt. Jag läste ”Gone girl” i somras och gestaltningen i den, alla små referenser, hela plotten. Så imponerande! Det är alltså inget fel alls på ”Reconstructing Amelia”, det är bara det att McCreight inte når upp till Flynns nivå. Men det är ju inte så många som gör det, så man får helt enkelt läsa såna här romaner och vara glad mellan varven ändå.