”Flickan vid glastornet” – Erika Vallin

Det är en sådan himla ynnest att få ägna en helg åt att läsa riktigt bra böcker. Som jag fick, den här helgen. En av böckerna var den här; ”Flickan vid glastornet” av Erika Vallin.

Den handlar om 12-åriga Asrin som har fått flytta hem till sin farmor efter att hennes föräldrar har dött (eller snarare har deras bil hittats totaldemolerad utan kroppar i). Asrin och hennes farmor har aldrig varit supertajta, men Asrin har inga andra släktingar och nu, såhär ett år efter hennes föräldrars död/försvinnande har de ändå börjat växa på varandra, ensamma i världen som de båda är.

I bokens inledning tar Asrins farmor med henne på ett möte med mattesällskapet där farmodern är medlem. Redan här börjar Asrin – och läsaren – ana att det är någonting skumt på gång. Genom mattesällskapet träffar Asrin Lima och Max, som också är skolkamrater med Asrin. På mattesällskapets ungdomskvällar lär sig Asrin, Lima och Max mer om Eunomia, som är en värld bredvid vår, till vilken man kommer genom speglar. Eunomia var förut en idealisk plats, där absolut jämlikhet och rättvisa uppnåtts, men allting ändrades när drottningen Mary, galen av sorg efter sin dotters död, hamnade i världen. Frågan är om Eunomia finns på riktigt. Och vilken roll Asrin spelar i det hela.

Lima använder en anteckningsbok för att hålla reda på tankarna och reda ut alla oklarheter. Det hade jag också behövt när jag läser ”Flickan vid glastornet”. Läsaren – och Asrin – får lära sig mer om Eunomia genom föreläsningar från en professor i mattesällskapet och ibland är historien invecklad. I början kan jag inte ens fatta hur Erika Vallin har gjort för att hålla reda på sin egen berättelse, men i slutet faller bitarna på plats. Då anar jag hur sakerna hänger ihop sidorna innan Asrin förstår och då blir jag imponerad.

I måndags skrev jag att ”Flickan vid glastornet” påminde mig om Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ”Cirkeln” och det tänker jag faktiskt flera gånger under läsningen. Att den här historien är så välbyggd och noggrant berättad. Att bokens universum faktiskt verkar ha varit färdigt innan Erika Vallin började skriva boken. Sådant märks. Liksom ”Cirkeln” är ”Flickan vid glastornet” den första delen i en trilogi. Jag skulle inte tro att någon läser endast ”Flickan vid glastornet” med god behållning. Inte kan man acceptera Asrins öde och lägga undan historien? Nog för att jag har mina aningar om var trilogin ska leda, men författaren överraskar i ”Flickan vid glastornet”. Det finns ingenting som talar för att hon inte kommer att göra det igen.