Gästblogg: ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna” – Lina Wolff

Det här inlägget är skrivet av Marcus Stenberg som bloggar på Marcusbiblioteket:

”Bret Easton Ellis och de andra hundarna” av Lina Wolff.

”Ni väntar inte på någon gammal farsa, ni väntar på Godot som alla andra.”

Alba får reda på att hon är dödssjuk redan innan det gått 25 sidor. Hon åker i en cabriolet och lyssnar på Vivaldi. Jag ställer in mig på sorgsenhet à la Francoise Sagan eller Per Hagman. Sen vänder det och ingen mer lyx syns till. Knappt cancern heller.

Tänk dig filmen ”Big fish” fast utan en överspelande Ewan McGregor. Och så byter du ut Tim Burtons cirkusfetisch mot socialrealism och fattigdom och låt Todd Solondz (Happiness) regissera den. Ovanpå detta lägger du ett snyggt instagramfilter, ungefär som det i filmen Traffic.

Berättarjaget Araceli bor på våningen ovanför Albas lägenhet med sin mamma som benämner (utan ironi) Alba som ”en riktig kvinna med ett riktigt liv”. Mamman är låginkomsttagare på fabrik. Alba har många besök av män och skriver noveller för en tidning. En av dessa noveller handlar om en man som kommer hem från jobbet till en mörk villa, stänger ytterdörren efter sig och släpper väder så högljutt att ingen av alla de människor, dolda av mörkret och beredda på att hoppa fram och ropa ”grattis” och ”överraskning”, kan missa ljudet. Ljuset tänds, några fnissar, andra försöker låtsas som ingenting. Feststämning uteblir. Mannen  låser in sig i badrummet, ber sin fru att köra ut alla gäster och tar kort därefter sitt liv.

Den här blandning av mörker och detaljer som är någon sorts tokskruvad version av buskis är mer lyckad än vad jag kanske får det att låta som. Den är fantastisk i själva verket! Och oförutsägbar. Lina Wolff kan göra en enda mening intressantare än vad de allra flesta författare lyckas uppbåda på 10 sidor.

Helt plötsligt försöker en karaktär prostituera sig men det slutar med att en man som handlar med miljömärkta träsorter vill övertala henne att inte välja den vägen. Därefter köper han en natt av henne för att få berätta om sig själv och sitt liv med sin korsordslösande fru.

”Sen fyllde de sina glas, och pratade vidare om meningslösheten och en självgående gräsklippare som någon hade köpt.”

Jag använde upp ett halvt post-it-block för att märka upp citat jag gillade. Det som gör att Wolff lyckas så bra är att hon inte skriver en viss typ av litteratur. En mening kan vara sorgsen, rolig, absurd och politisk på samma gång utan att den känns konstlad.

Hon lyckas beskriva ett ohyggligt klassamhälle där mödrar tvingas binda fast sina barn i matbordet eftersom de inte har råd med dagisplats för de tiotimmarspass de jobbar. Hon lyckas beskriva ett kvinnoföraktande samhälle där sargade kvinnokroppar nästan är ett krav för att räknas som underhållning i filmer och tvserier. Och i nästa stund beskriva hur Aracelis mamma sparar alla presenter hon får från sina älskare.

”[…] i ett lager för dåliga tider borde man ha helt andra saker som råris, bönor och regnkappor. Inte Bowmore, korsetter och Valrhona.”

Varje karaktär får sin egna kortroman och det märks att Wolff behärskar novellformen. Men att kunna få ihop alla dessa berättelser på ett så levande sätt till en roman är oerhört imponerande.