Gästblogg från Julia Skott: Min väg mot en bok

Julia Skott är journalist, har jobbat på bl a Aftonbladet, TV4 och tidningen Residence men just nu frilansar hon och syns bland annat i Aftonbladets webbtevesatsning Viral TV. Julia bloggar också själv på sin egen blogg, skriver om teve och film på Weird Science, är en av tre personer bakom omtyckta podden Maktministeriet och har haft en uppmärksammad blogg som heter Kroppsbilder som vill illustrera hur olika kroppar kan se ut och hur olika vikter kan se ut, för att avdramatisera siffrorna och antyda att alla kanske är OK. Boken ”Kroppspanik” är det senaste Julia gjort i samma anda. Nu gästbloggar hon på bokhora i september.

Julia Skott. Foto: Sarah Mac Key

Idag kommer min bok ”Kroppspanik – fett, lögner och sjukt onödig ångest” ut. Helt overkligt – en fysisk bok som är mitt eget fel och mitt eget verk. Jag har haft den i handen i nästan en vecka, men nu ska andra människor också kunna få en fysisk bok i handen (eller som ettor och nollor i eboksläsaren). Helst jättemånga människor, förstås.

Jag har fått en del frågor om hur det gick till egentligen när det blev en bok, så jag tänkte att jag kunde berätta det. Som alltid finns det massa olika sätt för en bok att bli en bok, men det här är min erfarenhet.

Ibland frågar folk om jag blev tillfrågad att skriva den, och så roligt var det tyvärr inte. Jag har faktiskt blivit tillfrågad en gång om jag ville skriva en annan bok, men det var inte ett särskilt bra erbjudande och inte en bok jag brann för, så jag tackade nej. Ett annat erbjudande och en annan bok hade kanske fått ett annat svar.

För snart två år sen började jag mejla förlag med min idé. Jag hade funderat på det ett tag och dessutom råkat ut för folk som tyckte att jag borde skriva en bok om kroppsfrågor, och till slut tänkte jag att ävafan, det skadar väl inte att försöka.

Jag hade alltså ingen bok än, mer än väldigt mycket idéer och lite texter som jag skrivit tidigare. Men jag hade en ganska solid idé om vad som skulle vara med. Jag har ingen aning om det var mejlets innehåll eller att jag är journalist eller att ämnet låg i tiden eller en kombination som gjorde det, men det var några förlag som var intresserade. Jag hade ett antal möten under våren, fick några nej och ett hmmm, kanske, som mot slutet av sommaren blev ett… starkare kanske. Under våren hade jag också föreslagit en mer specifik struktur, med kapitel och innehåll, och under hösten fick jag skriva några provkapitel.

Det var väldigt roligt på det där sista mötet, där Nina Västerbro på Natur & Kultur började pratade om massa praktiska saker, och jag till slut var tvungen att fråga ”Men säger du ja eller är det här fortfarande hypotetisk planering?” och hon skrattade och sa att nä, hon sa ja.

Till en början var det tänkt att den skulle komma ut till våren 2014, men Nina ville gärna ha den till bokmässan, och frågade, nån gång i oktober, om jag kunde ha ett första manus inne till jul. Jag är tydligen lite dum i huvet, för jag sa att det kan jag väl om det är det som gäller. Sagt och gjort, jag skrev så jag blev ännu dummare i huvudet, satt med alla böcker jag läst förut och massa nya böcker, och skrev och skrev och skrev. Sen var det några månader med enorma omstruktureringar, slakt av stora mängder text, ännu mer källor, förtydlingar och tillägg och strykningar och samma sak i några varv till, och sen… sen var det till slut bara en sista korrläsning kvar, i ett pappersmanus i ett mötesrum på förlaget. Parallellt med detta också möten och mejl om omslag, om titel (fast den kom ganska tidigt), om allt möjligt praktiskt.

Sen har det gått några månader där jag bara väntat och väntat och väntat. Fått lite ångest för saker jag kanske borde gjort annorlunda, ångest för att folk skulle hata den eller tycka den var tråkig eller inte ens läsa den.

Men nu finns den. Nu kan jag inte ändra någonting, utan bara vänta på att folk ska läsa den och tycka saker. Och det hoppas jag att de gör.

Så det var min väg mot en bok, väldigt förenklad. Det är inte allas väg och det är inte den enda vägen, men det var min.