Foto: Stephanie Vukmanic
Jessica Johansson bloggar i vanliga fall på Ord och inga visor och debuterade i höstas med boken ”Thrillerliv”. I november är hon gästbloggare på Bokhora.
Mina åsikter om poesi är många. Jag ska inte tråka ut er med alla. Men den viktigaste är att poesi inte ska vara till enbart för en skara invigda akademiker (och det tycker jag trots att jag råkar vara litteraturvetare). Jag vill med bestämdhet hävda att poesi är mycket mer än så. Det ska ju vara den friaste konstformen av dem alla. Den som kan knacka en på axeln mitt i vardagsstressen och ge inspiration i snabba injektioner. Poesin tycker jag ska kunna läsas i ett flöde, om så önskas, eller helt enkelt utan regler. Vill du läsa långsamt och analysera, gör det. Vill du bara njuta av ordflödet, gör det.
Mycket av den svenska poesi som ges ut på större förlag idag, är enligt min mening både stel och själlös. Men så är språkmaterialistisk och konceptuell poesi inte min grej. Jag kan förstå varför man tilltalas av det, men gillar själv annan lyrik. Jag vill att det ska kännas och brännas och flöda. Gärna too much, gärna en cocktail av samhällskritik och biografiskt och fiktivt och ironiskt och bara vackra formuleringar. Lukas Moodyssons långdikt ”Vad gör jag här” är det bästa exemplet jag kommer på.
Det råder också en oskriven konsensus om att det ska TA TID att skriva poesi, man ska liksom värka ur sig dikten och gärna svimma medan man gör det, och så ska man brottas med språket. Varför ens göra upp regler om hur en dikt bäst bör skrivas? Jag vill apropå det citera en cool tant som hette Klara Johansson och vars aforismbok ”Skenbart förspillda dagar” jag just nu läser. Hon var litteraturkritiker och skribent en gång i tiden.
Med sina tankar, med sin inbillning, med sina distraktioner, med djävulen och i värsta fall med världen må man brottas, men aldrig, aldrig med språket. Stil är inte resultatet av en boxningsmatch. Den skribent som inte står i kärligt och smeksamt förhållande till språket är näppeligen född att arbeta i ord.
Jag är med i en poesirörelse som heter La poème kalashnikov. Vi ger i väldigt liten skala ut diktsamlingar i stencilformat, bland annat för att vi vill att poesin ska vara omedelbar och tillgänglig. Inte banal, absolut inte. Men för alla. Idén kommer från poesigruppen Vesuvius som Per-eric Söder, Bruno K. Öijer och Erik Fylkeson hade på 70-talet.
Hemingway lär ha sagt: ”Slit ner poesin från kristallkronorna och låt barnen klämma på den, för fan.” Jag kan bara hålla med. Vill du prova? Några snabba tips: ”Kristallskeppet” av Michael Strunge, ”Jag!” av Vladimir Majakovskij, ”Århundradets kärlekssaga” av Märta Tikkanen, Sonja Åkessons poesi, ”Ariel” av Sylvia Plath, ”Sent på jorden” av Gunnar Ekelöf.
PS. Kommande vecka har jag Novellix-tema på Ord och inga visor, haka gärna på!
3 kommentarer
Trevlig läsning! :)
Håller med till 100%.
Vem bestämde att konst i all form måste vara komplicerad?
Att hitta ord är inte alltid lätt men de finns där för att när som helst poppa upp och fås ner på papper i skrift, foto eller målning.
Själv skriver jag på en bok om ångest/depression och hur det varit och är att vara mamma och välja att barnen bor hos pappan, för deras egna skull.
Jag får även utlopp för mina känslor genom fotograferandet.
Att få utlopp för sina tankar ger oss ett lugn och det är vi värda! :)
[…] dikt ska få verka i sin egen takt. Jag predikar inte överhuvudtaget om hur poesi BÖR läsas utan tycker att alla ska göra precis som de behagar. Men jag själv läser den ofta i ett sträck, som en roman, i rätt följdordning. När jag sedan […]
Jag håller med. Fast jag också är litteraturvetare. Eller kanske just därför, för allt analyserande på littveten har gjort att jag verkligen uppskattar det fina i att bara sitta ner och läsa för läsandets skull. Jag älskar också många av de poeter du nämner (speciellt Gunnar Ekelöf!) och även om det kan vara spännande nog att analysera dikterna så läser jag dem nästan ännu hellre bara för att njuta av de bilder de ger. Jag tjusas också ganska ofta av vackra formuleringar och metaforer (som inte känns påtvingade eller klyschiga) och har därför också en speciell kärlek åsidosatt för romantikens och den viktorianska poesin..