Gästblogg Kajsa Kallio: En rolig bok

Är det något vi får mail om på Bokhora, så är det roliga böcker. Vi hade inte särskilt önskat att Kajsa Kallio, vår gästbloggare i augusti, skulle skriva om roliga böcker till den här måndagen (gästbloggarna får skriva om vad de vill), men det är så himla bra att hon gjorde det. Lyckliga är ni om ni har en bokhandlare som Kajsa Kallio i er stad som ni kan fråga om bra boktips. På Twitter hittar ni Kajsa Kallio här. Hennes blogg finns här.

Under alla mina år i bokhandeln hände det flera gånger i veckan (under högsäsong flera gånger varje dag) att kunder (främst kvinnor) kom in och sa: ”Jag vill ha en rolig bok, orkar inte med nåt tungt och tragiskt, jag vill skratta”. Fair enough, men riktigt så enkelt är det inte. Vilken typ av rolig vill du ha? Jonas Jonasson-kul? Caitlin Moran? Arto Paasilinna? John Kennedy Toole, David Sedaris, Jonathan Tropper eller Erlend Loe? Nå, vilket ska det vara? NÅÅ?!?! Kunden är vid det här laget skrämd till tystnad och haffar snabbt den senaste Brunk-Holmqvistaren och försvinner snabbt ut ur butiken.

I verkligheten var det aldrig så illa, jag skärpte mig och brukade hitta rätt genom några frågor om kundens tidigare erfarenheter av roliga böcker men humor är oerhört subjektivt och kanske det som är svårast att på måfå plocka och ge till någon som verkligen uppskattar det. Det är så mycket enklare med spänning. En enkel bagatell? Ta valfritt som utspelar sig på västkusten, ni vet vilka jag menar. Lite mer tyngd och riktigt berättande? Det finns norr om Dalälven, företrädesvis av Larsson eller Söderlind. Och vill man ha historia behöver man bara bestämma sig för vilken period. Korsriddare, Djingis Khan, Romarriket eller andra världskriget eller kanske Maria Gustavsdotters trilogi ”Fem pärlor till jungruns krona” om Gertrauds liv i början på 1500-talet. Lite historia ur kvinnoperspektiv piggar alltid upp. Och på tal om kvinnor blir jag orolig när jag ser att min top of mind-lista på humor-författare endast innehåller en kvinna, så får det inte vara.

Jag försöker få lite hjälp från Bokrondellen, sajten som, tror jag, alla bokhandlare använder för information och beställningar. Jag söker på ”humor” och får 632 träffar, allt från ”Yiddish wisdom – humour and heart from the old country” till ”Berts dassbok – Plums och flams, toatrams” och det säger något om spannet vi rör oss inom när vi snackar humor och belyser på ett perfekt sätt svårigheten att plocka fram ”en rolig bok” åt en person man inte alls känner. Men direkt ser jag en kvinna som definitivt ska vara med på listan nämligen Sue Townsend. Hennes senaste roman ”Kvinnan som gick till sängs i ett år” är det roligaste jag läst på mycket länge. Townsend samlar i en bok allt som roar mig. Hon behärskar sitt språk (skickligt översatt av Pia Printz) och balanserar alla galna karaktärer perfekt, det mest skruvade människorna blir trovärdiga i hennes berättelse. Och kanske det viktigaste av allt, det finns en svärta och ett mörker som gör att man känner empati för även de största idioterna, man bryr sig verkligen om hur det går för dem. Lägg därtill enskilda stycken som kommer att gå till litteraturhistorien, till exempel det när Eva ”förklarar julen” för Brian. Att skildra en bi-figur som ett Nigeria-brev på två ben är också ett grepp som blir väldigt humoristiskt. ”Kvinnan som gick till sängs i ett år” är den roligaste boken hittills i år. Läs den, för allt i världen.

Även den författaren som fick mig att inse vilken typ av humor jag uppskattar i böcker är kvinna. Kerstin Arthur-Nilson, född i Helsingborg 1931 (enligt Wikipedia lever hon än), har skrivit en mängd barn- och ungdomsböcker men det är perioden 1975-80 som jag är intresserad av, då skrev hon nämligen de sex böckerna om Nusse. På den enda Nusse-bok jag har kvar står ”B. Wahlströms Flickböcker” tydligt på framsidan, något som känns väldigt avlägset. Nuförtiden är man något mer subtil när man försöker styra läsaren/barnet åt ”rätt” håll för visst finns det tydliga flick- och pojkböcker fortfarande men hade böckerna om Nusse kommit ut idag hade jag sålt den till både pojkar och flickor. Nusse och hennes kompis Nettan är nämligen mer ungar än tjejer, de är företagsamma och uppfinningsrika och väldigt roliga. Än idag när jag stöter på ”Krångligt värre, sa Nusse” i bokhyllan på jakt efter nåt annat, sjunker jag ner i soffan och läser ett kapitel eller två, direkt där och då och slås av hur bra det fortfarande är och hur präglad jag är av Kerstin Arthur-Nilson sätt att skriva när jag själv försöker vara rolig i text. Hennes avmätta och torra humor med en twist av cynism och ironi är själva sinnebilden för det som är riktigt roligt och hon bemästrar det till fulländning.

Dessa två underbara kvinnor till trots, det är ändå en man som vinner om jag blir tvungen att säga vilken bok jag tycker är absolut roligast, John Kennedy Toole och ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Har man en gång mött Ignatius J Rilley glömmer man inte det och i mitt fall är det mötet ett av de roligaste jag haft i livet.

PS. Angående förra måndagens inlägg om tjocka böcker vill jag här å det allra bestämdaste be om ursäkt för mitt slarv när det gäller Knausgård. Del två, fem och sex är alla på mer än 550 sidor och ska givetvis räknas till tjock-böckerna.