Gästblogg Kajsa Kallio: Gammalt och nytt

Det är måndag igen och dags för augustis gästbloggare Kajsa Kallio, som har skrivit om tjocka och roliga böcker. Idag skriver hon om författarskap som hon har följt och om att hitta nya författarskap att följa. Kajsas egen blogg finns här.

Jag läser snabbt och mycket men ändå saknar jag hela författarskap. Inte ens någon av mina favoritförfattare har kunnat förmå mig att läsa hela deras utgivning, det är alltid någon titel jag inte orkat med eller hoppat över eller helt enkelt glömt. Drömmen är att verkligen läsa allt av någon, helst flera. I en perfekt värld vill jag ha flera läsecirklar parallellt där vi tar oss an en författare åt gången och läser allt hen har skrivit. När jag jobbade i bokhandel hade jag flera läsecirklar under fyra, fem år och då valde vi medvetet att läsa nya böcker av författare vi läst tidigare just för att kunna få den fördjupade upplevelse som kommer av att kunna jämföra olika titlar skrivna av samma person.

Till exempel när det gäller Ulf Lundell så började det bra. Jag läste ”Jack”, ”Sömnen”, ”Vinter i paradiset”, ”Kyssen” och ”Hjärtats ljus” (en av mina allra bästa favoritböcker) men sen tog det stopp, ”Tårpilen” ville liksom inte ge med sig och låta sig läsas. Efter det har jag försökt med några titlar till men antingen är det jag eller han som har förändrats men vi har absolut vuxit ifrån varandra. Vid en snabb okulär besiktning av min mycket oordningssamma bokhylla upptäcker jag sju titlar av Unni Drougge och såvitt jag kan se har hon skrivit tretton så det får nog ses som det författarskap som jag har bäst koll på. Lite otippat kanske, men jag gillar verkligen Unni Drougge, särskilt de tidiga titlarna ”Jag, jag, jag” och ”Andra sidan Alex”.

Men om vi nu ska fokusera på lite mer samtida litteratur och författare vars författarskap är så nytt att det finns alla chans att följa dem i takt med deras utgivning. Elisabeth Hjorths romandebut ”Hängivelse” drabbade mig (för att använda ett uttryck som jag egentligen avskyr men det passar så bra här) och fick mig att både vilja lära mig mer om religion och samtidigt ta steget fullt ut och gå ur Svenska Kyrkan. Om det är nåt jag uppskattar hos böcker är det just den förmågan att skapa ambivalens och förmedla dubbla budskap. Religion är i och för sig tacksamt i det fallet eftersom det är så oerhört komplext och lätt att problematisera kring men det var inte bara ämnet i sig som berörde mig utan hennes porträtt av personerna i boken och stämningen och….. ja, faktiskt allt. En helgjuten debut som jag fortfarande bär med mig. Det är därför jag har stora förhoppningar på hennes nya bok som släpps i dagarna ”Vid himlens början” och som handlar om hat, ensamhet, passion och moderskap på gränsen till vanvett. Jag hoppas innerligt att Elisabeth Hjorth fortsätter skriva på det kompromisslösa sätt som gjorde ”Hängivelse” så bra.

En annan författare som gjort stort intryck på mig med bara några få böcker (jag har bara läst några få, han har skrivit många fler) är Björn Larsson och även han kommer med en ny bok den här veckan. Av hans tidigare utgivning är ”Den sanna berättelsen om Inga Andersson” nog den som jag tycker mest om. Jag kommer inte så väl ihåg vad den handlar om men jag vet att det var en upplevelse att läsa den eftersom jag tänkte ”jaha, kan man skriva på det HÄR viset?” En deckare eller kanske mer en spänningsroman som var intelligent och eftertänksam, det var nytt för mig och var nog det som gjorde att jag idag är oerhört allergisk mot Formulär 1A-böcker, främst i deckargenren. Den bok som kommer nu heter ”Min frihet” och bara den här presentationen gör att jag dör en smula:

Att frihet kräver jämlikhet och ömsesidighet, att man inte kan vara fri utan fantasi och drömmar, men också realism och självdisciplin, att friheten kräver ett mått av ensamhet och att den måste ingå kompromisser med kärleken. Och att den främsta egenskapen hos dem som har ett stort frihetsbehov är mod: att inte göra som alla andra, att inte följa modets nycker eller hycklande ikläda sig uniform, men också att i en tid av individualism och konformism våga höja rösten till förmån för behovet av vänskap, tolerans och solidaritet.

Dessutom tror jag att Björn Larsson nuförtiden har ankrat upp sin båt på Råå utanför Helsingborg och det gör att vi praktiskt taget är grannar och jag tror (!) att jag träffade honom i Sekwas monter på bokmässan förra året och att han var väldigt trevlig. Två saker som, med lite god vilja, också kan ses som en fördjupning av ett författarskap.