Gästblogg Kajsa Kallio: Ju tjockare, desto bättre?

Gästbloggare i augusti är Kajsa Kallio. Idag skriver hon om hur längden hänger ihop med kvaliteten. Eller inte. Vill du läsa mer av Kajsa, kolla in bloggen, Twitter eller Helsingborgs dagblad.

Nu kör vi. 

* 

Det här skulle egentligen bara handla om ”Wolf Hall”, första delen i Hilary Mantels succésvit om Thomas Cromwell men som så ofta så låter sig inte texten tämjas riktigt utan vill vara med och bestämma och därför blev det istället ett försök att reda ut om fler sidor ger bättre litteratur.

Gränsen går vid 550 sidor, det vet jag bestämt. Fråga mig inte varför, jag bara vet. Om en bok har fler än 550 sidor uppstår genast större förväntningar på innehållet. Då är det en tjock bok, till skillnad från en vanlig och tjocka böcker signalerar hårt arbete och hög ambitionsnivå bara genom att vara tjocka. Givetvis finns det böcker (precis som filmer) som är alldeles för långa, men det kan lika gärna gälla böcker på under trehundra sidor. Oavsett om man skriver en novell eller dokumenterar nittonhundratalets Europa ska älsklingar dödas, ingen tvekan om saken. Så nej, det är inte per definition bättre ju fler sidor det är men med de tjocka böckerna är det så att när de är bra så är de extraordinärt bra just för att de är så omfattande.

Marlene van Niekerks ”Agaat” är en sådan bok. 714 sidor ren och skär njutning. Det tog mig över hundra sidor innan jag hade lärt mig hur den ska läsas. Hennes textkonstruktion är så intrikat att den krävde min fulla koncentration tills jag knäckt koden, då flöt det på utan problem. Jag inbillar mig att det inte hade varit möjligt att bygga en sånt mästerverk på bara ett par hundra sidor eftersom just själva sammanfogandet av olika tekniker är lika viktig som själva berättelsen och ibland måste det få ta tid och framförallt plats.

En annan mastodontfavorit är ”De välvilliga” av Jonathan Littell. Den spänner över 912 sidor och hade någon sagt till mig innan jag läst den att jag skulle älska nästan tusen sidor om en SS-officer hade jag inte ens bemödat mig med att svara utan bara fnyst avfärdande. Men tänka sig vad fel man kan ha, så dåligt man känner sig själv. Boken valdes till en bokklubb jag höll i, kommer inte riktigt ihåg varför det blev just den, men när jag läst klart var jag inte samma människa som när jag började. Jag, som aldrig någonsin läst en historisk roman och som i princip sov mig igenom alla historielektioner i skolan, älskade boken om Max Aue och hans liv som officer för nazisterna under andra världskriget. Den inledande scenen om en av tusentals massmord som skedde i krigets namn är så detaljrik att det går att känna doften av skräck och rädsla och vått ylle. Miljöbeskrivningar, personporträtt och tidsskildringar, allt är så genomarbetat och omfattande att jag var tvungen att dela upp läsningen i mindre portioner, det gick inte att sträckläsa hur gärna jag än ville. Littell lyckas också förmedla att Max Aue inte bara är en nazistisk bödel utan även en människa sin är bildad och beläst och som ser på sitt uppdrag som strikt yrkesmässig. Hans mål är att få koncentrationslägren att fungera så effektivt och smidigt som möjligt, inget annat. Och han lyckas verkligen förmedla bilden av en mångfacetterad man men jag förstår att han måste bre ut sig på så många sidor eftersom det tar tid innan jag kan acceptera att Aue är något annat än en kallblodig mördare.

Innan jag skriver helt kort om ”Wolf Hall” vill jag bara säga att några av mina största läsupplevelser har jag haft med böcker på under trehundra sidor. ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” av Jeanette Winterson (224 s.), ”Hur man botar en fanatiker” av Amos Oz (88 s) och ”Prioritaire” av Iseline C Hermann (167 s) är några av de böcker som betytt allra mest för mig genom livet och när jag försöker tänka på vad som skiljer dem från de alla fantastiska tjocka böcker så tror jag att det handlar om att de tjocka, förutom att de signalerar trygghet och stabilitet bara genom sin tyngd och massa (de går att använda som effektiva tillhygge om nöden kräver och det känns skönt) ger mig en upplevelse utöver bara själva berättelsen, den enorma mängd detaljer och information som ryms på åttahundra eller tusen sidor adderar ytterligare en dimension till läsandet som inte finns i de smala böckerna. Det är svårt att förklara men förutom alla tankar som bra böcker sätter igång hos mig så ger mig de tjocka böckerna något mer, jag lär mig saker, jag blir klokare inte bara i den meningen att jag får nya tankar och lär mig om andra och deras sätt att tänka utan jag lär mig också faktiska saker. Det påtagliga i beskrivningen av Sydafrika på 60-talet (Agaat) eller av en liten by i Polen där det sker en människoslakt i krigets namn (De välvilliga) gör att jag tillskansar mig traditionella kunskaper och det älskar jag.

Då kommer vi till Hilary Mantels Man Booker Prize-vinnande bok ”Wolf Hall” (hon fick även det prestigefyllda priset för den andra delen ”Bring up the bodies”) utgiven av Weyler förlag och känslan inför den var lite som inför ”De välvilliga”. Fortfarande ligger det rätt långt utanför min komfortzon att läsa en bok om 1500-talets England men när jag väl började blev jag snabbt helt fast. Återigen överväldigas jag av den research som måste föregåtts denna bok och det arbete med detaljer som både författaren och inte minst den skicklige översättaren Jesper Högström har ägnat lång tid åt. Det är en myllrande, komplex och storartad roman som genast suger in mig i en tid och ett land som jag inte alls kände till tidigare. Genom huvudpersonen Thomas Cromwell, som bäst kan beskrivas som 1500-talets Kasper Juul, spinndoktorn i danska dramat ”Borgen” eller kanske Mårten Leijon, socialdemokraternas fixare och problemlösare i Viggo Cavlings roman ”Rörmokaren”, skildras ett England i kris, ett land som kan förstöras genom inbördeskrig om inte kungen får en manlig arvinge. Det är spännande, intressant och inte en sida, mening eller ord för mycket.

PS. Böcker som är uppdelade i olika band, som Knausgårds ”Min kamp-svit” (3739 s.) eller Murakamis ”1Q84-trilogi” (1355 s) räknas inte som tjocka böcker just eftersom de inte är en bok utan flera.