Det är dags för sista gästinlägget från Peppe Öhman. Tusen tack för bidragen!
Har du missat 1:an och 2:an eller vill läsa mer av Peppe? Fear not, det finns resurser.
Fittit siisti!
Utmaningen med att skriva en bok som utspelar sig på svenska i Helsingfors är att vi finlandssvenskar talar lite annorlunda än ni rikssvenskar. Nu syftar jag inte bara på att vi låter som gulliga kopior av Mark Levengood, vi blandar också in finska ord, gamla ryska uttryck och avancerad Helsingforsslang. Dessutom utspelar sig en stor del av vår vardag på finska, det här gör tyvärr att vi ibland är ganska dåliga på att tala vårt modersmål. Vi blir inte som ni marinerade av vårt modersmål var vi än vänder oss.
Hur skriva trovärdigt, men förståeligt? Att låta karaktärerna prata som om de bodde i Helsingfors, men att ändå inte klämma in så mycket slang och finska uttryck att texten blir omöjlig för potentiella svenska läsare att fatta. (Vi vill naturligtvis att hela Sverige ska älska våra böcker. Det är som att få beröm av ett storasyskon.)
Ett litet exempel på skillnader i språk: Ingen i Helsingfors säger fett när de är imponerade. Grymt är enbart ett ljud som kommer ur en gris alternativt en känslokall handling. Man säger juice, aldrig någonsin jos, tjejer och killar är flickor och pojkar och det är inte alls speciellt vulgärt att säga fittigt siisti (säger man det med entusiasm är man imponerad, med monoton tonart är man ironisk). Safka betyder äta, kiva är ungefär trevligt och kan även användas som ifyllnadsord när som helst. Kina (kort i) betyder gräla, krabbis är samma sak som baksmälla, poligubbe betyder alkis och nu börjar det bli tråkigt för samtliga inne på den här bloggen.
Ett alternativ vore förvisso att göra en ordlista slutet av boken. Där kunde man också förklara att ljuvligt, bykstreck och aderton inte låter som en hälsning från 1800-talet när man talar med en finlandssvensk. Följande problem är man utanför den finlandssvenska Helsingforsbubblan pratar finska med folk. Sällan beställer jag lunch, handlar mat eller köper en spårvagnsbiljett på svenska.
Eller så skippar man helt den fysiska boken och läser in fanskapet istället. På så sätt bryr sig ingen om orden, utan oohar och aahar istället över det underbart sjungande muminspråket.
9 kommentarer
Ja till inläsning! Det skulle nog till och med jag som har mycket svårt för att lyssna på böcker ha stor behållning av. Hör så sällan finlandssvenska så det hade varit roligt.
Då ska jag göra det!
Vill oxå ha inläsning! Plus ordlista, språknörden vaknade av inlägget! :)
Men, Peppe.
Prata svenska när du beställer mat! :-)
Jag kör envist med ”börja på svenska”
… men sen ær det ju en helt annan sak med alla finlandssvenska førfattare som bor utanfør Helsingfors i Finland, så texten ovan handlar specifikt om Helsingfors-finlandssvenskar. Sjælv har jag t.ex. levt hela mitt liv på svenska i Finland och jag anvænder t.ex. aldrig det så ”typiskt finlandssvenska” ordet ”kiva” (finska før typ ”trevligt”).
Nej, jag tror du underskattar oss rikssvenskar. Visst, en liten ordlista kanske kan vara på sin plats, men det är ju bara intressant med dialektala ord och utryck.
Camilla: roligt! då ska jag verkligen göra det!
Mikaela: ja, det borde jag verkligen. Inspirerade av dig ska jag prata enbart svenska på stan nästa vecka (eller resten av livet)
Lina: så sant. nu pratar jag bara om Helsingfors,
Malinka: kul att du tycker det (eller KIVA att du säger så). Ni är naturligtvis smartare än vad jag tror.
Men hur ljuvligt vore det inte med en finlandssvensk bok MED ordlista (nördelinördnörd).
Jag vill ha den som fysisk bok och ljudbok!
Linda: Du ska du få det!