Gästinlägg Mårten Sandén: Om skräp

Om skräp 

För några år sedan började uttrycket ”guilty pleasures” dyka upp i press, bloggar och etermedia: Någon erkänner lite fnissigt självironiskt att de ibland frossar i skräpkultur – i kitsch, schmaltz, dussinkonst, kioskdeckare, tantsnusk, B-filmer eller schlagers. Oftast är det människor som vill signalera att de vanligtvis har så oklanderlig smak att de kan bjuda på ett enstaka magplask i skräp-träsket.
I andra änden av spektrumet finns ängsligt ironiska hipsters som trotsigt annonserar att de har bokhylleväggar fulla av obskyr Hongkong-action på VHS, Modern Talkings samtliga album i japansk audiofil-pressning, eller femtioelva kompletta årgångar av Okej i syretäta plastfickor, och att detta faktiskt är överlägset allt finkulturen har att erbjuda. Och sedan finns det förstås en massa människor som bara råkar gilla skräp, rätt och slätt.

Jag har alltid konsumerat skräp och finkultur om vartannat. Det bara blir så, och när jag var yngre försökte jag finna ett hållbart alibi för varför jag blir så starkt berörd av en del skräp. Jag letade efter dold innebörd under den blanka ytan och läste mig vindögd på postmodernister som Barthes, Derrida och Venturi, men till slut gav jag upp. Att analysera skräp är faktiskt ganska meningslöst, och jämfört med en intelligent bok, en film som vill något, en tavla som tvingar en att tänka efter är skräpkulturen tom.
Ändå finns det något där.

Det har ofta slagit mig att många av mina starkaste läs-, film- och musikupplevelser kommer från sådant som många (och jag själv) skulle kalla skräpkultur. En insmickrande sång, en sockersöt tavla, en banal historia kan ibland golva mig totalt. Omedelbara, omskakande intryck som tycks koppla förbi intellektet fullständigt. Så har det varit sedan min första omvälvande skräp-upplevelse: Ett besök på Holiday On Ice i fyra-årsåldern. Jag minns inte mer än att det handlade om Marco Polo, och att ljusen, färgerna och åkarnas rörelser över isen kändes som att få en glimt av en annan, sagolikare värld. Visst, jag var ett barn, och säkert var det också därför som intrycket blev så starkt. Men jag har haft liknande upplevelser, låt vara mindre omvälvande, också i medelåldern. Och i mina egna böcker använder jag ibland schmaltz (jiddisch för kycklingfett och gråtmild sentimentalitet) som en förhoppningsvis välavvägd krydda. Det hör definitivt mer hemma i skräpkulturen än i finlitteratur  – tänk gråtande barn eller smäktande stråkar – men det finns helt enkelt inget substitut om man behöver uppnå stark emotionell laddning i något avsnitt. Schmaltz är en sammetsklädd slägga i solar plexus, och rätt använd helt omöjligt att värja sig mot.

Vad är det då som ger skräpet sin kraft?

Barnsligheten är en ledtråd, tror jag. Skräpkultur är per definition aldrig ironisk, lika lite som barn är det. Den är troskyldig, värnlös och har blick för det stora i det lilla, precis som barn har. Den kan omfattas med ironi – som i mina inledande exempel – men i sig själv är den alltid generande uppriktig. Den är ett intryck som omedelbart resulterar i en känsla, nästan helt utan åtföljande reflektion.
Istället är det kanske skräpet som reflekterar oss. Det vi ser i skräpkulturen kanske är våra egna drömmar om någonting bortom eftertanken, något som inte går att uttrycka rationellt. I skräpets tomma spegel ser vi barnets längtan efter – och kanske kunskap om – en sagolikare värld.

Jag tror det är bra med lite skräp då och då, och man behöver varken skämmas för det eller upphöja det till konst. Om inte annat kan det ge oss en välbehövlig paus från vårt ständiga analyserande, från våra finkultur-komplex och vår hipster-ängsliga ironi.
Och i bästa fall kanske vi får en glimt av den där andra världen, den som barnen ser.

Författaren Mårten Sandén gästbloggar hos oss i oktober. 
Författarfoto: Magnus Liam Karlsson.