Hej Anton Marklund

Så här skriver Anton Marklund på sin författarsida på förlaget:

”Djurvänner” är min första bok. Den går fort att läsa, men förhoppningsvis stannar den kvar inom dig en stund till.”

Hej Anton Marklund,

jag kan försäkra dig om att du har rätt på båda punkterna. ”Djurvänner” är snabbläst, men den stannar kvar. Nu är det i och för sig alldeles nyss som jag avslutade den, bara några dagar sen, men jag är helt övertygad om den kommer att bita sig fast en lång tid framöver. Jag tror inte att man kan få bort den i första taget även om man vill.

Jag vill gärna. Det är ungefär som när jag läste ”Fjäril” av Sonya Hartnett. Har du läst den? Den är hemsk men otroligt bra. Slutet i synnerhet. Det får mig att blunda och tänka ’det är bara en bok, det är bara en bok’ för att slå det ifrån mig. För så där kan det inte bli på riktigt. Får det inte bli.

Det är två år sen jag läste ”Fjäril”. Har inte kunnat sluta tänka på den än. Så blir det nog med din bok också. Jag tycker den är fruktansvärd på två sätt. Det ena, fruktansvärt bra. Det andra, fruktansvärt hemsk.Lite tror jag beror på att jag var så aningslös när jag började läsa. Visste bara Boliden och autistisk pojke. (Jag fick den som present när jag var uppe på skolor i Skellefteå och författarpratade, så Boliden var en viktig grej.) Men sen drog det igång. Det är så smart hur du byggde upp allt, la ut små pusselbitar. Oj. Jag tippar på att ”en stund till” blir flera år.

Det är bara en bok, det är bara en bok.

En sak den fick mig att tänka på var hur det är att få ett handikappat barn. Vad det nu än är för handikapp, psykiskt eller fysiskt. Ett barn som kommer att behöva hjälp och stöd hela livet. Och vårt samhälle idag där man måste kriga mer och mer för alla resurser? Vilken fasa att som förälder veta att när man dör, då är det slut på krigandet. Då får man bara förlita sig på samhällets goda vilja. Eller så måste barnet faktiskt klara sig själv. Och det gör det ju inte.

Jag tycker att föräldrarna i ”Djurvänner” är så väldigt fina. Mona och Lennart. Jag kan se dem när de har blivit äldre. Lite böjda och trötta i kroppen, gråhåriga, rynkiga, har på sig gamla kläder som äldre ofta har. Men jackan är ju hel så varför ska man köpa en ny, även om den nu råkar vara tjugo år och i ett omodernt snitt? Den håller ju ihop.
Så där kommer de i sina gamla men hela kläder. Kanske går de in på Ica och handlar. Och bakom dem kommer Johannes. En vuxen man. Han ser inte trött och böjd ut, han har lite spänst kvar i steget även om hans hår kanske också börjat tunnas ut.

Hjälp.

Vi har precis spelat in en skräckbokpodd där jag fick förklara varför jag inte läser Stephen King-skräck. Det är för att jag läser sånt här istället. Mona, Lennart och Johannes på Ica, tjugofem år efter Johannes har åkt iväg i silverbilen.
Hur ska det gå?
Jag tror inte alls det går bra. Verkligen inte.
Men det är ju bara en bok, bara en bok. Visst då?

Tack så hemskt mycket för ”Djurvänner”, Anton Marklund.