En mycket svår mittemellan-bok att skriva om. Malin Stehns ”Ibland vill man inte gå in fast regnet öser ner” har en handling, håller ihop, är helt okej skriven. Men den når inte upp till några stjärnhöjder. Och inte heller är den dålig. Den är mittemellan.
Handlar om 14-åriga Lovisa som har en mamma som är utbränd och ligger (och vilar / inte skärper sig, beroende på vem man frågar) i gästrummet hela dagarna. Pappan säger nästan ingenting. Lovisa har börjat skita i skolan. Det märks mer och mer på betygen.
Och så är det lite om hennes numera mest före detta kompis Klara, och om grannen Simon som är några år äldre. Det är han som gillar Jakob Hellman som låttiteln är snodd ifrån.
Ja, det är ungefär så.
Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga. Min läsupplevelse av ”ibland vill man inte gärna…” blev en stillsam och neutral affär. Allting hamnade på just mittemellan. Jag borde försöka klura ut varför så jag kunde vara mer specifik om något i den, men jag kommer inte på ett bra svar. Huvudpersonen talade inte till mig, hennes problem engagerade inte, stämningen var inget för mig? Och ändå, något fick mig ju att läsa ut den. Inte heller det kan jag riktigt sätta fingret på.
Kan ni?
1 kommentar
Men med en Jakob-Hellman-rubrik vill jag nästan läsa ändå. Respekt.