Jag skrev precis om Mathias Rosenlunds debut ”Kopparbergsvägen 20″. Nu kommer en intervju med honom.
Hur var det att skriva den här boken? Den är självbiografisk, väldigt utlämnande om både dig och din familj, och den handlar om att vara fattig. Du berättar flera saker som många säkert helst inte alls skulle vilja avslöja.
Det var först och främst en stor befrielseprocess för mig att skriva boken. Genom skrivandet hittade jag en säkerhet och en kontinuitet som så länge har saknats i mitt vardagliga liv, i arbetslivet, i familjelivet, och så vidare. Boken berör många saker man allmänt sätt brukar känna skam för, som t.ex. just fattigdom, men också psykiska sjukdomar. Att skriva blev därför ett sätt att vägra skammen, att säga: ”Nu räcker det, jag går inte med på att skämmas längre”.
Om man läser dig förstår man att du har skrivit länge och drömt om att bli publicerad. Var det din tanke hela tiden att just den här historien skulle bli din debutroman, eller har du haft andra planer?
Jag har haft andra planer, ja. Jag har flera embryon till romaner lagrade på datorn, några av dem har jag dessutom skrivit på en hel del. Min första kontakt till mitt nuvarande förlag var ändå med anledning av en bunt noveller som jag försökte foga ihop till en meningsfull och helhetlig samling. Det var dock när jag lade an ett självbiografiskt uttryck som något lossnade. Resultatet blev den första versionen av ”Kopparbergsvägen 20”, som kom till på en dryg månad. Jag liksom bara spottade texten ur mig. Det var först efteråt som jag insåg att det jag hade skrivit där var något som jag länge hade nosat på och försökt uttrycka via det fiktiva. Genom att skriva självbiografiskt lyckades jag dock få till en styrka i både stil och innehåll, det var något jag aldrig lyckades med i t.ex. novellerna. Det var också den styrkan jag kom att luta mig mot när jag under en rätt lång tid tvivlade på om någon över huvudtaget skulle komma att vilja publicera en bok av det slaget som jag skrev. Jag måste ändå poängtera att jag börja skriva väldigt sent, jag tror jag var 27 år när jag började skriva på allvar. Före det hade jag inga drömmar om att vara författare. Det kom senare. Numera är litteraturen och skrivandet livsviktiga för mig.
Förutom om dig själv så berättar du mycket om dina föräldrar, bröder och din fru och barn. Har de fått läsa innan publicering? Vad tyckte de?
Ja, min ex-hustru (vi skilde oss långt innan boken kom ut) läste det från första början. Även om det var väldigt smärtsamt för henne att läsa det jag skrivit, gav hon mig sitt okej för boken. Den enda utöver henne som läste boken innan den kom ut var min lillebror. Resten av familjen har gett mig sitt fulla stöd även om de inte läste något av boken. De sa att jag helt enkelt ska skriva det jag upplever att jag behöver skriva. Samtidigt var de också medvetna om de svåra och konfliktfyllda känslor som en läsning av boken eventuellt skulle kunna ge upphov till.
Vilka reaktioner har ”Kopparbergs…” fått? Hoppades du på någon speciell respons? Vilka önskar du ska läsa den?
Jag har fått väldigt mycket reaktioner, och överväldigande positiva och uppmuntrande sådana. För en finlandssvensk debutbok – som i allmänhet är rätt medieosexiga i Finland – har synligheten i media varit exceptionellt stor. Många har velat uppmärksamma boken och mig. En del har tyckt att jag har varit modig som har skrivit en bok av det här slaget. Själv ser jag mig inte som särskilt modig. Det var snarare så att jag har varit så förbannad och frustrerad på att de finska och finlandssvenska offentliga samtalen inte har haft röster som talat allvarligt och initierat om sådant som jag skildrar i boken. Därför skrev jag. Jag ville att någon skulle tala och berätta, så jag beslöt mig för att själv göra det. Jag är väldigt glad och stolt över att min bok nu har blivit en del av samtalet om fattigdom, som i höst har tagit fart på allvar i Finland. Vissa politiker har rentav kontaktat mig och berättat att de läst min bok och att de anser den vara bra och viktig. Det är jag glad för, min förhoppning var att boken också blir läst av beslutsfattare.
Jag måste ju också fråga om du har läst Kristian Lundbergs ”Yarden”? Era teman är så väldigt lika; fattigdom, psykisk ohälsa, klassresor, kristendom.
Ja, jag har läst ”Yarden”, och senare även andra böcker som Lundberg har skrivit, t.ex. ”Och allt skall vara kärlek” och ”En hemstad”. Det var egentligen via Lundbergs författarskap som ”Kopparbergsvägen 20” föddes. Genom Lundbergs fantastiska och drabbande prosa kände jag att jag hittade en legitimitet för att i litteraturen skildra det som jag själv har upplevt och erfarit. Jag firade faktiskt min första bok med min första tatuering, som är en textrad ur en bok av Lundberg: ”Om jag inte berättar förlorar jag”. Just för att jag känner en stor – stundvis rentav förlamande – personlig och litterär skuld till Lundbergs författarskap är jag glad över att kritiker visserligen har poängterat likheterna mellan ”Yarden” och min egen bok, men att ”Kopparbergsvägen 20” ändå anses stå på sina egna ben. Det skrev bl.a. John Swedenmark om i sin recension i tidningen Arbetet.
Efter man har läst ut ”Kopparbergs…” undrar man ju hur du har det idag, som ensamstående förälder men som publicerad författare? Märks just det något, har det blivit lättare att kunna försörja sig som kulturarbetare i och med boken?
Det är för tidigt för att säga något definitivt om det. Jag har redan fått arbetserbjudanden på grund av att boken har blivit publicerad och läst, men det är snuttarbete, kortvariga engångsjobb som inte leder till hållbara förändringar. Och över huvudtaget är boken för mig oerhört mycket viktigare på ett personligt plan än som potentiell inkomstmaskin. Jag hoppas givetvis att den säljer bra, och att det efter det finns en läsekrets som kan tänkas vara intresserade av min nästa bok …
Vad skriver du på nu?
… som också den kommer att vara en självbiografisk adressbok. Kanske är det Henrik Tikkanen med sina fem adressböcker som spökar här. Jag har dock inga planer som sträcker sig längre än till nästa bok. Möjligen det blir fler. Jag har ju bott på ett flertal adresser, bland annat på Värdshusvägen 14 i Fittja i Stockholm. Kanske skriver jag en bok om det en dag.
Foto: Mary Saaritsa
