Jag mötte Melina Marchetta

Det här med att träffa sina favoritförfattare… Jag är kluven. Å ena sidan har det aldrig hänt att jag träffat någon och den personen har visat sig vara osympatisk eller liknande. Alla har varit minst trevliga, ofta jättetrevliga. Men å andra sidan så har de ofta också varit ”precis som mig, inget märkvärdiga alls”. Det är menat som en komplimang alltså, för många säger ju uppskattande om stjärnor och såna som lyckats att de inte alls blivit märkvärdiga pga det. Men jag kanske hellre skulle leva i villfarelsen att personer som skapat något väldigt fint är lite märkvärdiga och speciella och inte helt som mig. Jag vill att de faktiskt ska vara lite mer the myth and the concept än en vanlig verklig människa. Är ni med?

Om ni har följt den här bloggen ett tag så har ni kanske märkt att jag dyrkar Melina Marchettas böcker. Ja, dyrkar är ett starkt ord, men det är passande i det här fallet. I början på veckan var hon här i Stockholm i ett dygn. Hade program på Medis-bibblan och träffade press. Jag bokade in mig på en sån tid. Och sen förberedde jag mig ingenting. Annars när jag gör intervjuer så går jag runt och tänker på det veckan innan, pusslar ihop saker jag vill fråga, etc. Men med Marchetta var det som… Ska hon verkligen komma ända hit? Ska jag verkligen träffa henne? Varför? Men japp, nu blev det så. Först var det framträdandet på Medis-bibblan på måndagkvällen, och på tisdag eftermiddag hade vi en intervjuhalvtimme.

Jag började med att be henne berätta lite vad ”Jellicoe” handlar om. Nej, skoja! Den frågan är så slapp i (tryckta) intervjuer. Har man ingen koll på verket så googla och referera för guds skull.
Jag frågade varför hon skriver för det är alltid intressant med författare. Av vilken anledning vill man lägga timmar på att fila ihop en text?
Svaret var att när hon skrev sin första bok, ”Looking for Alibrandi”, så var det i känslan att det inte fanns några böcker i Australien som handlade om folk som hon var som hon. Italienskt ursprung men boendes där på andra sidan jorden. Hon ville skriva om typ sig själv, göra den gruppen synlig, för under sin ungdomstid hade hon känt sig udda, ensam och utanför pga sin etnicitet.
Hon var inte bra på att skriva i skolan, och hoppade dessutom av den när hon var femton, så författande har aldrig varit en livslång dröm. Det var något som kom först när hon var vuxen.
”Looking for Alibrandi” blev en jättestor succé i Australien när den publicerades för 21 år sen, men efter den dröjde det 10 år innan nästa bok, ”Francesca” kom. Under den tiden så hade Melina Marchetta börjat jobba som lärare och börjat älska det jobbet, och efter några år kände hon att kanske var Alibrandi den enda bok hon någonsin skulle skriva? Men sen skulle den göras till film, och hon skrev manus tillsammans med producenten. I den processen så lärde hon sig väldigt mycket om hur man bygger upp en historia, och sen råkade hon under samma period läsa en bok av en annan australiensisk författare. Känslan efter den var att 1) den här författaren har uppenbart blivit inspirerad av ”Alibrandi”, och 2) det här kan jag skriva mycket bättre själv. Året efter filmen kom så började hon på ”Jellicoe”. Den tog dock väldigt lång tid att göra färdig och hon la bort manuset, så under tiden kom ”Fransesca” ut.
Varför hon skriver nu? Ja, dels för att det är hennes arbete då hon sen flera år inte jobbar med något annat, men främst för att det har blivit hennes sätt att bearbeta saker och frågor.

Nästa sak jag undrade var om åldersindelning och om hon har fått kämpa för sin young adult-stämpel. ”Jellicoe” är ju svår och ganska utmanande berättartekniskt, men där har personerna iallafall rätt ålder. I ”Piper’s son” däremot så är alla ”för gamla”. De två huvudpersonerna, Tom och Georgie, är 21 och 41 år.
Marchetta tror att det var Alibrandi-succén som gjorde att hon fick den friheten, och även den tidens klimat i förlagsbranschen. I Australien fick ”Alibrandi” både ett vuxenomslag och placerades på den hyllan, och ett ungdomsomslag och placerades där. 3 dollar billigare. ”Piper’s son” kallar hon en vuxen roman för unga läsare, och berättar att hon är lite besviken att den inte nått ut så bra. Kanske har den hamnat i fel avdelning trots allt? Det var ingen diskussion från förlagets sida då om att hon måste stryka den äldre huvudpersonen eller göra Tom 19, men om den kommit ut idag så tror hon att den skulle ha fått bli en vuxenbok istället. Det hon ville visa med den var att relationer och förhållanden är likadana för unga som för vuxna, fast med den skillnaden att om man är 41 år så står mycket mer på spel. Men skillnaden i hur det känns är minimal.
Just nu håller hon på att skriva noveller, och om de blir färdiga så tror hon att det blir en vuxenbok. De är också ”för gamla”.

Som avslutning pratade vi om det här med att kunna och vilja släppa sina karaktärer när man är färdig med boken.
Hon berättade att Alibrandi-karaktärerna har hon släppt helt och hållet, dem tänker hon aldrig på längre. Men Jellicoe… Åh, Jellicoe. Dem har hon levt med i 14 år. Först tog det lång tid att skriva boken, och nu håller hon på att skriva filmmanus och jobba med den produktionen. På Medis-bibblan avslöjade hon att de just nu försöker kontakta en känd, amerikansk skådespelerska som rollen för Taylor Markham. Om denna tjej säger ja, då rullar det igång.
Jag kommer att ha Jellicoe i huvudet i säkert två år till, gissar hon. Sen är filmen förhoppningsvis klar och ute, och då kan jag släppa Taylor och Jonah och alla.

Francesca-karaktärerna dyker upp i Piper’s son och det gänget är också några som hon fortfarande bär med sig. Hennes senaste verk är en fantasytrilogi, men under tiden som hon skrivit den så har hon funderat på vad som händer efter Piper’s. Någon gång i framtiden, hon kan tyvärr inte säga när, så kommer det att bli en vuxenroman om Jimmy Hailler från Piper’s, och i den så får man möta Will, Francesca, Tom och Tara. Då är det kring 24-25 år.
Jag vet inte om jag ska spoila lite om planerna jag fick höra för dem? Det var iallafall min favoritdel av den här intervjun, för en av Marchettas främsta kvaliteter är just att få liv i sina karaktärer. Jag kommer säkert också att tänka på Jellicoe i 14 år, och jag är väldigt väldigt nyfiken på romanen om Jimmy och gänget. Fantastiskt.

Det var min halvtimme, eller 40 min blev det, med Marchetta. Med tanke på min uttalade dyrkan så har alla efteråt frågat hur det var, om jag var nervös, hur det kändes.
Svaren: jättetrevligt, nej inte alls, och det kändes bara bra. Hon var precis som en vanlig människa! Exakt det jag misstänkte.