Jag läste Peo Bengtssons ”Kärleken passerade här en gång”. Peo Bengtsson ligger bakom Stockholm under ytan, en blogg som gäckade mig och säkert fler med mig, i flera år. Vem låg bakom den? (Nu vet jag förstås). Jag fick möjligheten att läsa hans debutroman (jag för ett frågetecken här ?, för även ”Kärleken passerade här en gång” omnämns ju som debut) ”Mannen utan ryggrad”, som har ett direkt tilltal och som jag till stora delar tyckte mycket om. Där skriver Peo Bengtsson om en omöjlig kärlek, om ett 90-tal på Hannas krog, om alla band som jag lyssnade på under 90-talet (och flera år efteråt).
Ibland nämner jag Helena Von Zwiegberks ”Ur vulkanens mun” när jag ska skriva om någonting som är väldigt jobbigt. Det är en bok som handlar om ett äktenskap som tar slut på ett väldigt jobbigt sätt. I ”Kärleken passerade här en gång” tar ett äktenskap också slut. Samuel och Johanna träffades på en skrivarlinje för flera år sedan. Deras kärlekshistoria berättas i återblickar. Nu har Johanna blivit kär i någon annan, tåget har gått för Samuel, kärleken har passerat, den stannade visst inte. Samuel vill inte skiljas. Jag känner Samuels vanmakt genom sidorna. Jag tycker om hur Peo Bengtsson berättar. Och historien om hur Samuel passerar Johanna i en buss och ser henne ignorera ett telefonsamtal från henne; den är så himla jobbig. Den är nästan fysisk. Peo Bengtsson berättar den så att det känns som att jag upplever den själv.
I boken finns även en historia om Theodor, som är Samuels vän. En vän som Samuel har åsidosatt, men som erbjuder Samuel sitt stöd nu. Jag tycker att ”Kärleken passerade här en gång” är två historier och jag önskar att de var mer intimt sammanvävda. Alla ska med, sa Socialdemokraterna inför valet 2006, och så tycker jag att det är i ”Kärleken passerade här en gång”. Ingen anekdot om Samuel och Theodor är för liten eller för obetydlig för ramberättelsen för att tas med. Missförstå mig inte: Theodors historia är också värd att berättas men jag tycker att det är synd att hans berättelse ska slåss om utrymmet med Johannas och Samuels. Nu är den hastigt berättad. Det är en tragedi som man kan tränga djupare in i.
Sedan vill jag inte påstå att ”Kärleken passerade här en gång” ”bara” är en skilsmässa skildrad ur ett manligt perspektiv som det står i baksidestexten. Samuels känslor är allmängiltiga. Och de gör ont.
