När vi pratade om bra och dåligt i bokpodden #11 så tyckte jag att mellanskiktet alltid var svårast. Det är lättare att säga när en bok är BRA eller DÅLIG, men de som skvalpar omkring däremellan och inte gör en så berörd på något sätt, fast de inte för den delen är dåliga? Svåra.
”Shanghai Performance” av Silke Scheuermann är just en sån. Jag vill mest säga: okej, jag har läst den nu. Klart.
Tycker att Scheuermanns tidigare också varit ganska svala fast på ett sätt som jag gillat, det är hennes stil. Men i ”Shanghai Performance” är det något mer som stör mig för den fäster aldrig. Konstnären Margot Winkraft, som huvudpersonen Luisa jobbar åt, känns som en karikatyr av just Konstnär. Vad hon och Luisa råkar ut för i Shanghai berör mig inte alls. Alla runtomkring dem blir så svala, för svala. Vad finns kvar efter det? Inget speciellt ju.
Okej, nu har jag läst den.
