”Jag skriver för att mina barn och mina barnbarn inte ska behöva leva kvar i skuggan från min barndom, en mörk skugga av fattigdom. En plats där man inte kan se sig om och välja riktning, där man naglats fast och hållits fången.”
”Medan jag skriver tänker jag: Det är nu jag gör upp med mig själv. Jag har en föreställning om att jag genom att skriva om det förgångna kan förgylla det liv jag har framför mig. Att de uppriktiga och svåra orden om det ena kan ge ett mervärde åt det andra.”
Jag kom hem sent en kväll efter en resa och var egentligen skittrött. Kollade igenom posten. Hade tex fått ”Kopparbersvägen 20” av Mathias Rosenlund. Tog med den när jag la mig, tänkte att jag bara skulle orka läsa några sidor innan jag somnade. Började, kunde inte sluta, läste nästan hela tills jag verkligen inte orkade vara vaken en enda minut till. När jag somnade tänkte jag tacksamt på min fulla frys, alla mina hela och rena kläder, min bostad, fakturorna som var på väg in, tryggt och skönt. Det blir ju lätt så när man läser en bok om fattigdom och om en person som på vissa sätt är lik mig, men som ändå har levt ett helt annat liv. Det lika är att vi båda, Mathias Rosenlund och jag, vill skriva och kunna försörja oss på det. Det alldeles olika är att Mathias Rosenlund har växt upp i fattigdom. Hans föräldrar har haft jobb men varit lågavlönade hela livet. Alltid ont om pengar, i princip aldrig något extra sen det mest basala som hyra och mat är betalt.
Det är det ”Kopparbergsvägen 20” handlar om. Det är för övrigt en adress i Myrbacka i Vanda utanför Helsingfors, ett område för invandrare och människor med (inga eller) låga inkomster. Där bor han med sina två barn och fru. Hon är psykiskt sjuk och har långa perioder där hon inte kan jobba. Familjen hankar sig fram, ofta under existensminimum. Ibland pluggar han för att bli något inom litteratur och kultur. Det tar lång tid att bli färdig för med jämna mellanrum får han ta ett års studieuppehåll och jobba. Det kostar för mycket att studera, familjen måste få in lite mer pengar. Egentligen borde han ju ge upp kulturstudierna och det här med att skriva helt, det vore mer ekonomiskt försvarbart att satsa på att utbilda sig till rörmokare eller något. Men då får han samma liv som sina föräldrar, där det bara handlat om att överleva och inte om att leva. Inget utrymme för drömmar.
”Kopparbergsvägen 20” är som en finsk (finlandssvensk) ”Yarden”. Grundhistorien är lik – uppväxt i fattigdom, familj med psykisk ohälsa, att sen försöka ge sig själv ett annat sorts liv och position. Och sist men inte minst, kraften i att inte vilja ge upp sin ventil skrivandet.
En annan fin likhet är greppet och knytnävsslaget. Båda böckerna fångar en från första sidan, och ”Yarden” har jag redan tipsat och tipsat om till alla möjliga i flera år. Jag vill verkligen göra samma med ”Kopparbergsvägen 20”. Den är skitjobbig och tung att läsa, men den är så nödvändig. Gud, vad klyschigt det känns egentligen att skriva det där. Det här borde alla läsa, se, lyssna på. Den frasen dyker ju upp här och där, men i just det här fallet med ”Kopparbergsvägen 20” – det är så lätt att tro att vi har socialen, folk får hjälp, om man bara är frisk och jobbar på så löser det sig, alla kan lyckas, etc etc. Ni vet.
Här presenteras en annan version av den världen. Den behöver verkligen berättas och läsas.
(Jag har koll på att Helsingfors ligger i Finland, ja, och att Rosenlund skriver om det finska socialsystemet, men Sverige är ju inte befriat från fattigdom heller.)
