Let the games begin and may the odds be ever in your favor

Jag såg ”The Hunger Games: Catching Fire” igår.

Som vanligt: är ni livrädda för spoilers, måste ni sluta läsa nu, men har ni läst böckerna är handlingen i filmen ingen överraskning.

I den andra Hungerspelen-filmen (på svenska heter boken ”Fatta Eld”) åker Katniss och Peeta ut på segrarturné till Panems alla tolv distrikt. Missnöjet pyr i distrikten (särskilt i de yttersta – misären är som värst längst bort från huvudstaden) och President Snow vill gärna att Katniss, som blivit en symbol för revolutionen i och med hennes trotsiga handlande mot presidenten och huvudstaden i Hungerspelen, ska skärpa sig, tagga ner eller dö. Själva tanken med Hungerspelen (en direktsänd tävling där 24 ungdomar tävlar om att bli den sista levande kvar på arenan) är att påminna befolkningen i Panem om det inbördeskrig som förvandlade Amerika till Panem. När President Snow inte lyckas tygla Katniss beslutar han sig för att döda henne. I den 75e tävlingen är det vinnarna från de tidigare Hungerspelen som tävlar på arenan. Katniss och Peeta måste alltså återvända.

”The Hunger Games: Catching Fire” är 146 minuter lång. Det är ganska mycket politik och mindre arena än i den första filmen. Och nog har filmskaparna fokuserat mer på triangeldramat mellan Katniss, Peeta och Gale än vad Suzanne Collins gör i böckerna? Det är en och annan kyss för tonåringarna (och trettiåringarna) i publiken. Jag hoppas att Katniss slutgiltiga val i den tredje filmen (eller blir det två filmer av den sista boken som Hollywood gärna gör med populära bokserier, såsom Twilight eller Harry Potter; jag hoppas inte!) blir lika odramatiskt som i boken. 10-åringarna som satt bredvid mig i salongen jämrade sig under de allra mest djävulska arenascenerna i filmen. Så väldigt mycket dödande är det ändå inte, med tanke på att Hungerspelen faktiskt går ut på att deltagarna ska ta livet av varandra. Jag funderade en del på hur mycket Jennifer Lawrence fått spela mot en blue screen, men jag tycker att specialeffekterna är mycket bättre än i den första filmen (minns mutanterna, jag var inte särskilt imponerad av dem). Kort sagt: ”The Hunger Games: Catching Fire” var så mycket bättre än jag hade förväntat mig, även om jag hade rätt höga förväntningar. Jag tycker att Lawrence är väldigt bra som Katniss (jag tycker att hon är väldigt bra som allt). Jag tycker att Josh Hutcherson är helt okej som Peeta, men Woody Harrelson som Haymitch har jag svårt att vänja mig vid. Donald Sutherland som President Snow är ond, men han är inte lika superond som den fredsväktare som kommer till distrikt 12. Han tycker jag, som sig bör med en filmskurk, genuint illa om. Vi hade gärna sett en ännu ondare President Snow.

Den sista boken i trilogin skiljer sig ganska mycket från de två första och det ska faktiskt bli spännande att se hur boken förvandlas till film.